358 språk på att varda min make, vilja offra sitt lif många gånger om för att nå detta mål utan att ens uppställa det såsom prof på sin kärlek. Kan det vara möjligt? . . . Ni kan rädda min far. Ja, jag ser det på kusins ögon!» »För en blick af er, kusin, kunde man gå i döden». »Skynda då! — Vår Herre skall löna er goda gerning». »Upphör då, chère amie» sade Meijers-dorff i det han reste sig upp och sökte gifva sitt anlete dess vanliga liknöj dt öf-verlägsna utseende, »upphör en gång! Det är ju hela Tollstadius predikan som kusin uppläser för mig. — Jag har, grace å Dieu, långt ringare anspråk på vår Herre, än att han skulle tänka på mig. — Quelle em-barras kusin att hålla reda på alla lefvan-de och döda! — Men se icke så underligt på mig. — Edra stora ögon äro ju riktigt brännande. — Ah! Sacré nom, jag kan icke annat än småle åt denna presternes makt att förderfva unga sinnen. — Lifvet efter detta, ha! ha, ha! ett skönt, ett agrea-belt lif, ma foi. . . Jag och min betjent, hvarför icke äfven min häst, min kastanje-bruna Terpschichore ? . . . Vi skulle alla höra till samma societé des ämes?» »Ni har då ingen tro, kusin», sade Ulrika häpen, i det hon tog ett steg till baka. »Certainement, ma cousine — jag tror på allt eller på ingenting, après votre göut». — »Jag förstår icke». »Chagrinerar mig, kusin. Några ord skola dock förklara allt. — Er vackra törnros par exemple, som ni bär under hjertat — har icke hon haft lif? Lilla Ximene, som nyligen trampades till döds, hade icke också hon en själ? ... Jo, helt visst... allt har en själ som tillhör naturen . . . Stenarne ändra ju sin form — och hvad är väl menniskan mer än det högsta tinget inom skapelsen? Kunde blomman tala och röra sig fritt, vore ju också hon en menniskosjäl. — I våra själar, kusin, uppnår skapelsen sin högsta fulländning — hon är, som en af mina lärde vänner i Paris en gång yttrade, vår Gud, vårt allt. Denna låga syndiga själ, flarnet som presterne kalla henne, detta ingenting det är just allt. — Kusin förstår mig?» »Ack jag förstår blott ett enda» sade Ulrika oroligt, då ljudet i det samma hör des af den i korridoren utanför marscherande runden — »rädda min far!» »Eh bien, cousine — ni måste då höra mig till slut. Nu kommer en intressant sida af saken, som min vän Laforme alltid säger. — Hvem är det som bevisar för oss att blomman verkligen har ett lif — att hunden kan skälla, att vi sjelfva hafva en själ — något utom oss? Vår religion?... Certainement non! — Endast vår själ, vår förnimmelse, — alltså, om vår själ ljuger, om alla våra förnimmelser endast äro inbillning, då är ju mitt andra antagande riktigt, då är ju allt ingenting». »Hur grym ni är, kusin. — Ni söker sänka tviflet i min själ, söker minska min tro på honom, som en gång skall låta min olycklige far få återse de sina ... Ni talar om det eviga intet på samma gång som ni säger er veta medlet, hvarmed min far kan räddas. Nej, kusin Meijersdorff — må detta vara mitt sista ord — förr trodde jag att ert hjerta var en ädlings och, om jag icke kunde dela er böjelse, var ni likväl för mig vännen, för hvilken jag hyste deltagande. Men nu då ni framhåller min fars lif som en handelsvara, hvilken kö-pes med min frihet, är denna tro faren. . . Ni vill att jag skall bryta min tro för att ni skall göra hvad som är rätt, och ni tror att Ulrika von Buddenbrock skall ingå på detta kontrakt, detta köpslagande». »Sacré nom de Dieu, ma cousine, så bör ni tala. — Er hy skall i sanning komma att väcka uppseende på hvilken assemblé som helst. Hvilken rodnad!... Men spara era vackra ögon — gråt ej så mycket. — Ni måste ega all er skönhet, då ni blir min maka.» — »Aldrig!» »Hör mig då. I afton kl. 11 skall er far föras till stadsgården och till dess får ingen inkomma hit eller lemna huset». »Än sedan?» »I detta rum finnes emellertid en lönntrappa ner till trädgården. Efter afton-runden skall jag infinna mig der. På bakgatan skall finnas hästar. Samtycker ni kusin?» »Ack min Gud!» »Det gifves intet annat medel». »Af nåd! Rädda min far!» »Parbleu, en Meijersdorff tigger icke hvarje dag, stolta flicka, om er kärlek. Votre très humble serviteur!» Han gjorde