363 Lutan sjunker ljudlöst till golfvet, men melodien spelas fortfarande af osynliga musikanter och afmätta menuettsteg höras. Efter en stund spritter han upp och fortsätter talande, men med mer och mer tynande röst.] Nå ja! den sista scenen i lifvets comedie, den går ju som de andra, och så — la farge finie! Snart Charon stilla för mig till Lethes tysta famn. God natt! — för sista gången jag hviskar Gustafs namn. [Spöket drager en djup suck nästan såsom en döende. Hans ljus slocknar.] Allt är nu åter insvept i mörker, men musiken fortfar, ehuru tonernas styrka och menuettstegen mer och mer aftaga och dö i fjerran. Snart är allt fullkomligt tyst, och John, som småningom hemtat sig från den häpnad allt' detta framkallat i hans eljest oförskräckta sinne, gör ett försök att tända sitt ljus. Det lyckas, men den gamle baronen är försvunnen. Han stiger upp och styr sina steg till skåpet. Syltburkarne äro borta, lådorna åter tomma, men han återfinner lönlådan och i denna samma pappersbundt, ombunden med ett rosefär-gadt sidenband, som han sett gengångaren kyssa. En behaglig doft sprider sig från dessa papper, hvaraf en stor del äro par-fumerade bref, blandade med silhouetter och souvenirer med tillskrifna epigrammer, versar på svenska och fransyska språken, menuetter och canzonetter i notskrift m. m; Han drager ej i betänkande att tillegna sig denna skatt af värdefulla bidrag till den Gustavianska tidens kulturhistoria, bland hvilka han af Drakenhielms egen hand fann såväl den monolog, han nyss hört, som noterna till den melodi, som nyss förklingat. Var det måhända omtanken om dessa papper, som icke lemnade den gamle baronen någon ro i hans graf? Eller var alltsammans endast ett foster af öfverspänd fantasi. John var mycket benägen att tro det sista; men papperen, som han hade i sin hand? Nej, här måste hafva förekommit en uppenbarelse från andeverlden. An dra hade ju sett och kanske hört detsamma som han och deras fantasi kunde väl oj skapa på samma sätt. Under dylika tankar genomögnade han sitt fynd, omknöt papperen åter omsorgsfullt med det rose-färgade blekta sidenbandet och lade hela packan under sin hufvudgärd. Hade dof-tet från dessa billets doux’ en sofvande verkan eller kunde en sådan tillskrifvas den öfverspänning, hvaruti han under visionen befunnit sig? John kunde ej sjelf afgöra detta, men visst är att han knappt hade åter lagt sig till hvila förr än han insomnade, och ehuru drömmen förde honom från den ena lysande banquetten till den andra vid Tredje Gustafs hof, der han i föryngrad gestalt återsåg sin hjelte, än trädande en sirlig menuett än skämtande med hofvets skönheter af första rangen, vaknade han dock med friska och stärkta krafter. Solen stod redan högt på fästet när han lemnade bädden och efter att för-sigtigt hafva nedlagt sitt fynd på botten af sin kappsäck inträdde i flygelbyggnaden till den otåligt väntande förvaltaren. »Nå Herr Candidat» — sporde denne, som med förvåning såg sin gästs leende min — »har sömnen varit god?» »Förträfflig!» »Är det möjligt?» »Ja visst. Ser jag ut som om min nattro varit störd? »Nej det måste jag bekänna. Men har verkligen Herr Candidaten icke sett någonting eller hört någonting under nattens lopp?» »Ingenting» försäkrade John. »Det var då märkvärdigt!» »Hvarföre så? Jag tror ej på spöken» sade John, »det är hela underverket» ; men den gången sade han dock med förlof sagdt en osanning, ty nu trodde han derpå, ehuru han ej ville erkänna det. Han var ingen mästare i förställnings-konsten, när det ej gälde att agera Dra-kenhielm, och hans min måtte hafva motsagt hans ord; ty förvaltaren såg på honom med tydlig misstro. John märkte detta och för att gifva samtalet en annan vändning sade han: »Men förlåt herr Förvaltare, hvarför bär man ej ut det der vanprydliga skåpet ur salen?» »Jag upplyste ju herr Candidaten i går att detta visat sig omöjligt».