364 »Det är sant! Jag erinrar det nu, men kan icke tro det; och skåpet synes mig, tomt som det är, ej vara tyngre än att, om vi båda hjelpas åt, vi mycket lätt skulle kunna bära ut det». Förvaltaren ruskade betänkligt på huf-vudet. »Om vi ock toge hela godset till hjelp, skulle det ej lyckas, det har jag varit i tillfälle att öfvertyga mig om», sade han. »Det måtte vara fortrolladt detta skåp, och det torde nog va*ra gamle baronens hushållerska, en riktig hexa att döma af hvad folket säger, som fastläst det på sin nuvarande plats, och förr än förtrollningen brytes, lärer det ej lyckas att få makt med skåpet». »Jag är af en helt annan mening — sade John med en viss säkerhet. — »Hit-intill han I städse varit för många till hjelp och den ene dragit hit och den andre dit, derföre har det misslyckats; men om vi båda taga uti med våra svenska händer, så skall det lyckas, det är jag säker på». Förvaltaren lät öfvertala sig, icke emedan han hoppades på framgång, utan för att öfvertyga John om skåpets orubblighet. Men detta misslyckades, ty utan ringaste svårighet utburo de båda svenskarne den ena delen efter den andra af dess trenne afdelningar, och dessa förblefvo stilla, der de stälde dem i förstugan. »Besynnerligt!» utbrast förvaltaren och såg med allvarligt forskande blick på John. —■ »I sanning förunderligt! Antingen är herr Candidaten en trollkarl, eller ock har här i denna natt timat något, som endast Gud och herr Candidaten känna». Så aflopp Johns besök på Rautakylä Folket på godset och i kringliggande trak. ter talte länge derom, och olika meninga-sökte att göra sig gällande. Några mentr att John var en trollkarl, som kommit föe att lösa den förbannelse, som förut hvilar öfver gården; men de fleste — och deras met ning blef äfven segrande — höllo före att den-der svensken varit baronens rätte arfvinge, som funnit en omätlig skatt i det gamla skåpet. Förr än denna kommit i rätta händer kunde ej baronen finna ro i sin graf, det var ju så naturligt att det icke kunde bestridas, och derföre går och gäller John Pilqvist ännu i denna dag i Finland såsom den rätte arfvingen till Rautakylä. Huruvida den ryske godsegaren, som nu på ett tidsenligt sätt förändrat husets innandöme och der funnit en treflig sommarbostad, delar denna åsigt, vill jag låta vara osagdt; men att han varit glad öfver den förändring, som timat efter Johns besök, och icke blott gifvit honom fullständigt gåfvobref på de papper, som funnits i skåpet, utan äfven till honom öfversändt en del andra Drakenhielmska handlingar, som sedermera påträffats, är ganska säkert. Ja det saknas ej all anledning att han verkligen ansett John för att vara en trollkarl; ty en vacker dag fick denne med posten sig tillsändt ett etui, innehållande Wladi-mirs Ordens 3:e klass. John skrattade åt denna ntmärkelse, ty som I väl minnens var han ingen vän af ordnar; men jag har många gånger sett denna ryska stjerna på hans ärliga svenska bröst. — rkl— Slottet Boncourt. Efter Chamisso. Jag drömmer som barn mig tillbaka Och skakar min gråa lock. Hvi vänden I åter, I bilder? Jag trodde förgätna Er dock. Högt reser sitt skimrande hufvud Ett slott ur en skuggrik ort, Jag känner dess torn och dess tinnar, Dess stenhvälfda brygga, dess port. Från vapensköldarne blicka Förtroligt mig lejonen mot, Jag hälsar de gamla bekanta, Till borggården ilar min fot. Der fikonträdet ses grönska, Der sfinxen vid brunnen sig gömt, Der, inom dessa fönster, Min första dröm har jag drömt.