En granne. 1. I mitt vindsrum här jag sitter Dagen genom vid min bok, Störs blott af en fogels qvitter, Af en liten gullgul tok. Annars ser jag verlden föga: Tak och skorsten, svart af sot, Skymma himlen för mitt öga — Men ej grannen midt emot. Hon rår om den lilla token Som med sina drillars ljud Narrar mig att glömma boken, Glömma flitens stränga bud. Morgonluften knappast randas Af en gryning klar och skär, Förr’n hon går att honom andas Och sin åsyn mig beskär. Mellan blomsterklasar tittar Fram en morgonmössa nätt, Och en arm så mjällhvit hittar Väg till fönsterhaken lätt. Strax slår lilla pipi drillar, Jublande mot matmors mund, Och med hårda näbbet pillar Sockret ifrån purpurgrund. Hur det fina anlet myser, Rodnande af luftens bad! Huru vänligt solen lyser På de späda blommors blad! 2. Så det mörknar! Solens strålar Glänsa på min vägg ej mer. Snart i silfver månen målar, När ur skyn han skådar ner. Se, nu ljuset på hon tänder, Och min lampa putsar jag. Men hvad otur! Hon sig vänder Från mig, visar ej ett drag. Kan man icke mista modet? Se, gardinerna hon fällt! Anar hon att ynglingsblodet Snart kan svalla allt för snällt? List, det kan det icke vara: Hon ej känner att jag fins, Fruktar, oskuldsfull, ej fara: Fogelns hvila blott hon mins. Hennes lätta skugga sväfvar Stundom öfver hit till mig. Hur af fröjd den unge bäfvar Så att henne se hos sig! Länge, länge kan jag skåda Ljuset, flitens budskap, än. Finge jag, ack, för oss båda En gång vaka, Ijufva vän! — Det blef mörkt. Hon slumrar sakta; Drömmar snart den väna bry. Tyst! Jag vill ej mer betrakta Fönstrets dunkelhvita sky. Sof och dröm! I morgon åter Ses vi, innan sol går opp. — Tårar? Arma bröst, du gråter? Sof och dröm om tro och hopp! C. Eichhorn. Rättelser: Sid. 352, l:a spalten, rad 36 uppifr. står: de läs: på » » » » 39 » » åtrå » åter