374 »Minns du här för tjugu år sedan», ljöd hans hesa, skrofliga stämma — »Minns du här, när du tvang mig att vara mästerman? ■— Men ser du der borta vinkar min hvita flicka! Ha, ha! . . .» skrattade han i det han pekade på spegeln — hon vinkar dig ock . . . Hör hur hon kommer mot oss. Hör på, du Belials och Belzebubs förste! . . . Men nu skall du icke längre gäckas med mig». Han drog sin långa huggvärja och rusade mot generalen. Redlös och stum af förvåning stod denne inför anklagelsen. I sin ungdom hade han varit vittne till månget blodigt dåd, som nu med ens framstod i all sin hemska nakenhet för hans ögon. Han förstod väl ej den anklagelse, som den rusige soldaten riktade mot honom, men han var medveten om skuld. Svenske och vaktofficern lyckades emellertid afväpna Lars innan han hann fram till generalen. Skulle det vara någon hämnande makt som ej kunde besegras, hvilken på detta sätt ville göra om intet hans djerfva plan ? — Svenske stod rådvill. Det var emellertid icke lång tid till eftertanke. Det tycktes nämligen som Lärs’ ord skulle inneburit någon sanning, ty till allas förvåning vände sig spegeln ljudlöst utåt rummet. Han utgjorde synbarligen en lönndörr, genom hvilken någon höll på att inträda. Då vaktofficern varseblef skepnaden bakom spegeln släppte han sitt tag i Lars’ rockärm, och gaf i det han drog sin värja den öfverenskomna signalen åt vakten att fara var å färde, hvarefter han skyndade ut. Lars kände sig emellertid icke väl fri förr än han grep korsgeväret af den soldat som stod bredvid honom på andra sidan och hvilken ej var någon annan än Strus-senfelt. Hans Ögon stirrade med glasartad glans. Af alla närvarande såg han blott skepnaden, som kom fram ur väggen. Innan denne hunnit taga ett steg tumlade han till baka genom öppningen, träffad midt i bröstet af Lars’ gevär. Stöten var så våldsam att äfven Lars följde med. De närvarande voro slagna af häpnad. Det dröjde en stund innan Svenske återvunnit fattningen och kunde skynda fram mot den hemlighetsfulla öppningen, ur hvilken en iskall kyla fläktade honom till mötes. XXV. Då Svenske qvällen förut skyndat från Lars hade han drifvit kring i staden utan mål. Först fram på morgonen kom han åter. Fåfängt sökte han emellertid att få en blund i sina ögon. Han klädde sig derför på nytt i sin sjömansdrägt och vandrade nedåt broarne. Striden hade yss slutats med de oroliga dalkarlarne på Norrmalmstorg. Här och der sågos blodpölar mellan den ojemna stenläggningen och bortkastade vapen lågo kringspridda öfver torget. I porten till Kastenhof stodo någre adelsmän, försjunkna i ett samtal om det nyss timade uppträdet. Svenske igenkände i den ene af dem Schulenberg. — »Potz Donner skall jag icke föra honom till stadsgården, utan att en katt skall komma i vägen», skräflade han, i det han vred upp sina svarta knäfvelbårar. »Men äro åtta man nog, om någon af dessa våghalsar skulle vilja befria honom». »Gott bevare! — Jag tager dem mans med — om det skulle knipa». »Godt — jag litar då på er — tiden får ni veta sedan. — Jag skall skicka en stafett till löjtnant Dentelen, som har vakten, om rätta tiden. Står vagnen färdig?» »Allt skall vara i ordning herr öfverste till klockan tio». Svenske hade till en början icke fäst stor vigt vid deras samtal. Hvad Schulenberg yttrat om stadsgården, kom honom emellertid att stanna. Han låtsade betrakta några gevär som nedkastats i rännstenen medan han sökte uppfånga, hvad de yttrade. Samtalet rörde möjligtvis general Buddenbrock tänkte han, ty han visste att domen var fäld, fast den ännu hölls hemlig. Det kunde derför icke vara omöjligt att man redan samma afton ärnade föra honom till stadsgården. Som en blixt rann idéen upp i hans sinne att han sjelf skulle kunna åtaga sig Schulenbergs uppgift. Till en början beslöt han att göra sig närmare underrättad om dennes rol. Inpå gården var en stalldräng sysselsatt att skölja hjulen för en stor resvagn. Han vände sig till honom i hopp att vinna de upplysningar han åtrådde. »Det var en stor vagn» — sade han