383 med dess härdning, dess vilda mod, dess dödsförakt och hjelteära. I likhet med den store Rudbäck och hans samtida, 01. Ve-relius, under Carl XI:s tidehvarf, synes han ock ansett värt folk hafva varit det största folk pä jorden. Att göra »det till hvad det fordom var — se der hans lifs skönaste tanke. Som medel för uppnåendet af detta mål ville han använda kroppsgymnastik, som skulle harmoniskt utbilda och härda kroppen och dess krafter och dermed äfven uppfriska själen och stålsätta modet och karakteren. Men för att mera direkt verka väckande och stärkande på den sist-nämda, ville han ock med skaldens och konstnärens siareförmåga ur ättehögarne och hjeltegrafvarne frammana till nytt lif de åskådliga bilderna af de store, manlige förfädren, hvilka, ju mera de närmade sig den gråa forntidens dimmiga höjder, för honom växte till resar eller vidunder i kroppslig storlek och kraft. Slika forntida vålnader eller i dikt och konst utpreglade gestalter skulle tjena som mönsterbilder för nutidens, enligt hans föreställning, jemförelsevis smäväxta och förvekligade slägte. Sålunda skall förfädrens kraftiga anda småningom ingjutas i de ungas själ, under det kroppens muskler svälde ut och slogo sina jernband kring den allt mer storväxta gestalten, hvars rosiga kinder och strålande ögonpar bure vittne om helsa, mod och kraft. Men då Ling äfven hade ett icke vanligt skönhetssinne, hvilket ock hans utkast till »Gymnastikens grunder» tydligt nog antyder, ville han se harmoni i det hela, en skönhet, som var sublim, ehuru hon i verkligheten icke sällan gick öfver sin egen gräns in pä det oerhördas område, der hennes medfödda behagfulla alvar, om ock ofrivilligt, försvinner under löjets mask. Det var en naturlig följd af Lings otyglade kraftlystnad. Sådant var emellertid hans mål, sådan hans lefnadsuppgift. Kolossal i allt, var han det ock i den jernvilja, hvarmed han sökte genomföra och till en stor del, åtminstone i hvad på honom och hans medel ankom, genomförde sin idé. I denna vilja har han i senare tider ej sin like i Sverge, om ej den bekante mannen med jernpan-nan, med romarviljan, Göta kanals skapare, Balzar Bogislaus von Plåten. Äldre än de andre hufvudmännen i det Götiska Förbundet eller den Götiska Skolan, föddes Ling, som vi hört, i Linnés fosterbygd d. 15 Nov 1776. Han var, liksom sin store landsman, en fattig prest-mans son. Sin första offentliga undervisning mottog han i Wexiö skola. Redan tidigt synas hans poetiska anlag gifvit sig tillkänna. Men »ungdomsdikterna» — efter hans egen uppgift omkring 10 band» (?) — hade han offrat åt eldens gud. Från hans 17:de år har dock händelsevis en poetisk utgjutelse blifvit bevarad. *) Den påminner — eget nog! — om det gustavianska tidehvarfvets mest känsliga skald, om Bengt Lidner, som pä sin tid anslog alla lättrörda sinnen. Efter en begången förseelse af det slag, som i forna ti’der väckte mindre bestörtning, än den nu skulle göra, emedan sederna blifvit mildrade och skolupptågen mindre våldsamma, dömdes Ling af skol-kollegiet och då varande cforus, biskop Wallqvist, en sträng och al varlig man, till 8 dagars fängelse, hvarefter han förvisades från läroverket. Det är icke otroligt, att denna händelse **), som blottar drag af Lings trotsiga, men ock våldsamma och oslipade natur, djupt inverkat på hans ka-raktersutveckling och i icke ringa m m bestämdt hans närmaste lefnadsöden, till och med hans framtid. Mer än en begåfvad man har i ungdomsåren mottaget en mer eller mindre sjelfförvållad stöt, som med ens eller småningom bragt ungmodet till besinning och uppkallat en slumrande förmåga, hvars mognade frukter visat sig i ett stort anseende, en lysande lefnadsställ- *) B. v. Beskow: Lefnadsteckning framför Lings »Samlade Arbeten» 1—4 d., utgifna 1866 s. f. **) Enligt säkra underrättelser, som jag erhållit vid besök i Wexiö, skall Lings och hans karakters förbrytelse bestått i ett oskickligt och våldsamt uppförande mot tvänne misshagliga lärare. Man uppstaplade utanför den enes dörr en vedtrafve och kastade derefter in genom hans fönster en gris. Då man återvänder från denna bragd, möter man den andre hatade läraren, griper honom och för honom till en bäck, som då flöt genom staden, doppar honom ned deri och släpper honom. Vid det kort derefter anstälda förhöret bekändes öppet förbrytelsen. Enligt B. v. B:s uppgift skall Ling ej velat namn-gifva de »skyldigare deltagarne» bland sina kamrater. Det förutsättes att Ling ensam skulle igenkänts af den senare läraren, hvilket vore underligt, då säkerligen ej han ensam förgrep sig på honom, isynnerhet då han uppgifves varit den mindre skyldige.