382 Per Henrik Ling. (Född d. 15 Nov. 1776, död d. 3 Maj 1839). Jag går att teckna en af de mest egendomlige och sjelfständige män Sverige i det närvarande århundradet egt. Med en rikt begåfvad natur, ett öfverlägset snille, förenade han en vilja, så oböjlig, så stark, att intet kom henne att svigta, snarare gaf det henne en ökad spänstighet och kraft. Det var den svällande floden, som bryter sin fördämning eller öfversvämmar henne. Han lefde för en idé, som, i samma mon den var stor och djerf, syntes honom helig. Den måste blifva verklighet. Också fordrade han blind hängifvenhet åt det egna snillets ingifvelser. Tvifvel på deras sanningsenlighet väckte hans harm. En sådan man är ej blott af naturen despot, han blir det ännu mera genom motståndet; men aldrig växte despoten upp från en ädlare grund. Per Henrik Ling, några år (1811—17) medlem af det i vår litterära och medborgerliga historia så betydelsefulla Götiska Förbundet, alltid af den derur utgående s. k. Götiska skolan, sådan han uppfattar henne, var en slik man. Son af det södra Sveriges högland, den än stenbundna och svårodlade, än fruktbara och natursköna Småland, med en kraftfull, begåfvad, närig, ihärdig, ja! envis och på ett eller annat ställe vildsint befolkning, hvarur icke få offentligen bemärkte och berömde män utgått, hade Ling egenskaper, som påminde om hans härkomst. Finner man ock deri fel, som i sina öfver-drifter ej sällan verkada störande, så skulle man likväl måhända ogerna velat se dem aflägsnade, ty man hade då förgäfves sökt Ling. Menniskan är enheten af sitt huf-vuds och sitt hjertas egenskaper, hvilka, goda eller onda, starka eller svaga, tillsammans utgöra just den egna personligheten, som vi högakta eller missakta, beundra eller afsky. Hvad hos Ling fans, var tilltaget i stort, men den strömning, som gick från botten af hans väsende, var så ädel och i sin ädelhet stark, att vi måste älska och beundra honom äfven i hans fel. Dessa voro ock ingenting annat än ytterligheter af en öfverspänd kraft, som sprang ut i öfverdrifter och i och med dem lefde och verkade. Skråfligheter och kantigheter i förening med någon, dem merendels åtföljande, råhet funnos alltså, men det senare behaget saknades, icke derföre, att det ej funnits eller i sjelfva verket fans, utan derföre, att det, i enlighet med hans begrepp om kraft, ansågs misspryda en man och för den skull undertrycktes eller sorgfälligt doldes. Att det likväl någon gång stal sig fram, skola vi få se. Kanske var det också just i denna af grundsats försmådda egenskap vi hafva att söka det ädla, varma hjerta, som klappade under den ojemna barken och gaf trädet sin närande, till blad, blommor och frukt lif-vande saft. Men det hela, det var menniskan. Det var naturligt, att en sådan men-niskas lif skulle, mer än de flestes, utgöra en fortgående våldsam strid, men det sätt,' hvarpå denne man bestod den, visar, att vi här ha framför oss en kämpe af gammalt skrot och korn. De hinder, som mötte på Lings bana, voro barikader, som få på allvar vågat storma, ännu färre lyckats öfverstiga eller genombryta. De benämnas å ena sidan: missförstånd, okunnighet och lojhet, be-gabberi och intriger, och å den andra: fattigdom och en genom oerhörda mödor och försakelser bruten helsa. Likväl gaf han hvarken sig sjelf eller sin sak förlorad. Det var alltså en karakter af ett sällsynt godt och gediget stål. Dertill var han rättrådigheten sjelf, som tillvinner sig allas aktning, och hans poetiska begåfning var sådan, att han väckte äfven Es. Tegnérs beundran, oaktadt formen stundom var honom vidrig. Men denna råa form var en naturlig frukt af Lings kraftgenius, af hans begrepp om styrka, en egenskap, som han med en honom egen ihärdighet ville amma upp, så till kropp som själ, hos sitt fosterlands ungdom. Han trodde sig derigenom grundlägga en framtid, som skulle motsvara en för honom oförliknelig forntid. Men den sistnämda synes han med en viss förkärlek hafva uppsökt i hedentid