386 digt andans lif fördes i dessa ystra sam-qväm. Intet undgick här skämtets och sarkasmens pilar. Det lilla som det stora skärskådades. Alvaret hade ock sitt ord. Det var här Tegnér först synes blottat och utvecklat denna förut slumrande snillets fyndighet i synpunkt och uttryck, som kallas qvickhet och som tygellös skräder hvarken föremål eller ord. I detta sälskap intogs äfven Ling. Hans lågande ifver, hans snillrika idéer, hans kolossala natur kunde ej undgå att här bemärkas och aktas, om ock en och annan sårades af hans obändiga lynne. Hans vänskapsförhållande till Tegnér för-blef likväl i det närmaste obrutet, »ehuru hans retlighet», säger Tegnér, »någon gång kunde för en stund skilja oss åt, men det blef snart åter godt». De saknade, som vi veta, ej frändskap, men olikheten var ock i andra fall stor. Både frändskap och olikhet utmärker v. Brinkman genom att i bref till Ling sjelf kalla honom för »den {udne Esau» och Tegnér för »den hy-fagre Jacob». Hvad Tegnér kände för Ling och tänkte om hans skaldegåfva och syftemål, vitnar äfven följande strof ur den svenske skaldekonungens »afskedsord», då Ling flyttade från Lund. »Sjung», tillropar han Asabarden: »Sjung, hur Nordens ära dog, Sjung om Valhals fallna Throner. Harpan uti sunnanskog Svarar — fast i skilda toner. Verka, tills en bättre ätt Stigen upp, den fordna värdig, Gör sin pligt och tar sin rätt, — Då, först då, blir Gylfe *) färdig». Först efter sin ankomst till Stockholm gjorde Ling bekantskap med E. G. Geijer. Huru olika än desse fosterländske män voro till hela sitt skaplynne och äfven till en viss grad i afseende på- åsigter, voro de likväl allt för redbara, öppna, manliga, för att ej tillbörligt uppskatta hvarandras personlighet. Vi hafva till en del hört Gei-jers uppfattning af Lings natur och karakter. Den förre blef emellertid egentligen orsaken till den senares utträde ur Götiska Förbundet. Men detta ögonblickliga miss förhållande skall längre fram få sin belysning. Vi lemnade Ling i Lund. Det var likväl icke här hans lefnadsmål kunde eller skulle fullt uppnås. Han behöfde en större, mera central verkningskrets, och denna trodde han sig finna i den folkrika medelpunkten för landets styrelse. Han' begaf sig alltså (1813) till hufvudstaden. Tegnér anförtror honom och hans sak i bref af d. 15 Jan. **) åt Jac. Adlerbeth, Götiska Förbundets egentlige upphofsman och stodjepelare. Det var ock rätte mannen. Också ha väl få, om någon, så som han sympatiserat med Ling och hans åsigter. De blefvo äfven de förtrognaste vänner. Ling, hvilken det ll:te rummet bland Stamgöterne synes varit tillämnadt, ehuru det, af obekant orsak, fyldes af en annan, tog nu (d. 31 Jan.), längesedan invald, inträde i nämda förbund och uppläste efter stämmans slut under brödernes högljudda bifall 2:a och 3:e afdelningarna af Gylfe. Tvänne år derefter föredrager han med ökadt bifall tvänne sånger ur »Asarne» oqh hedras med den största utmärkelse Förbundet bestod sina män, med en »väl-gångsskål, mangrannt drucken ur den kringgående Bragebägaren». Götiska Förbundet tillkommer ock äran att först hafva rätt fattat Lings stora fosterländska tanke och efter råd och lägenhet gifvit den ett fast, ehuru ännu svagt, stöd i verklighetens mark. Så var det genom Jac. Adlerbeths be-medling som Ling (1813) erhöll den sökta platsen som fäktmästare vid Carlbergs krigsakademi. Den 31 Jan. samma år uppträdde ock i Förbundets stämma Eilif Gautske (Ulrik Thersner) med yttrande om ett »Gymnastiskt Undervisningsverk», som förbundsbrodern Bosi (Ling) ämnade öppna i Stockholm. Regeringen var ej obenägen att gifva honom ett stöd, men penninge-tillgångar torde nu möjligen saknas. Det hemstäldes derföre, huruvida förbundsbrö-derne skulle vilja bereda framgång åt Bosis företag. Han behöfde »rum och attiralj». Kostnaden härför skulle af hvarje broder kräfva 6 å 8 Rdr B:co årligen. Förslaget mottogs med ett enhälligt »ja!» *) Första afdelningen af Lings Drottqväde: »Gylfe» fullbordades redan i Lund och utkom der 1812. **) Tegnér yttrar här bland annat: »Låt ej afskräcka dig, om han (Ling) i början i umgänget förefaller dig litet underlig. Han är ändå med sina besynnerligheter en i botten redlig man oeh ett hufvud fullt af kraft och låga».