387 Med så ringa medel lades första grundstenen till Gymnastiska Central-Institutet.*) Men från denna anspråkslösa begynnelse var steget ännu långt till det helas fullbordan i det värdiga skick, som skulle motsvara Lings stora och vackra syfte och sakens vigt. För uppnåendet af detta mål utstod Ling sin hårdaste dust, pröfvade och utvecklade han hela sin viljas ovanliga kraft. Idéen var för ny, för djerf, för stor. Man förstod henne i allmänhet ej och syntes äfven på ett och annat håll ej heller benägen att förstå henne, üpphofs-mannen hånades, smädades, gjordes till föremål för åtlöje. Läkekonstens målsmän kallade honom fantast, charlatan. Hvarje stor uppfinnare får bereda sig på denna lärospån. Det är hans skola både som menniska och snille. Han får derpå pröfva sin kraft, sin egen och sin saks. Ling var ej den man, som svigtade eller vek tillbaka. Han var redan en van berg-sprängare. Han endast förbittrades, senorna spändes och med fördubblad styrka brottades han med motståndskrafterna. Schaktet blef sprängdt och efter några år stod han som segervinnare på valplatsen. I den bekante statsmannen grefve af Wirsén hade han slutligen funnit ett villigt öra, som öppnades för hans plan. Den fattades, meddelades d. v. kronprinsen Carl Johan och hans son Oskar, och från denna stund voro och blefvo de Lings afgjorda beskyddare och beundrare. Oskar tog sjelf lektioner af honom i fäktkonsten. Lings Sångmö, den fornnordiska valkyrian, blef ock den bepröfvade prinsen kär och han skall, hvad säkerligen få gjort, flere gånger och alltid med ökadt nöje ha genomläst kämpaskaldens stora dikt »Asarne». Det är ett arbete på mer än 900 sidor. Denna Oskar I:s sympati för den nordiska hjeltekraften och Lings sångmö ha gått i arf till hans, åtminstone äldste, spn, sedermera Carl XV, bland hvars dikter tydliga spår finnas af Lings inflytande. Men med de barske, vilde och krigiske kämpar, som utgjorde föremålen för Lings poetiska skildringar, så måste man deremot förundra sig öfver, att fint bildade qvinnor, stundom i en högre samhällsställning, funnits och finnas — jag har lärt känna sådana — för hvilka Ling blifvit till och med en älsklingsförfattare. Och likväl höra de ej till det slags qvinnor, om hvilka man kunde frestas att tro, att de äro förklädda män. Sålunda hade emellertid nu Ling, så att säga, till hälften uppnått det mål, för hvilket han länge och oafbrutet kämpat. Kroppsgymnastiken hade fått säkert fotfäste, var grundlagd. Central-Institutet i hufvudstaden var hjertat, hvarifrån nytt, friskare blod skulle strömma ut i naturens ådror. Själsgymnastiken, som skulle fullborda den nya menniskan, återstod. I sjelfva verket hade han länge kämpat äfven för henne och han fortsatte denna kamp till sin lefnads afton, till sin död. Men medlen voro, såsom vanligt och i allt, kolossala. Han hade visserligen aldrig upphört att dikta, men nu, då ett fosterländskt ny-skapningsmedel var grundfast, skulle äfven det andra beredas i stor stil. Helsokällan var gifven; alstringshågen, alstringskraften, som hemtades derur, växte i kapp med planer, hvilkas utförande skulle kommit äfven den mest ovanliga menniskoförmåga att svigta. Men för Lings vilja och skaparkraft tycktes omöjligheten vara okänd. Det var ett ord, som förgäfves söktes i hans ordbok. Han ville dramatiskt behandla sitt fäderneslands, snart sagdt, hela historia och i episka dikter skildra dess äldsta forntid liksom dess yngsta samtid. Det var att för oss blifva på en gång en Shakespeare och en Homér.**) Han grep verket an. I bref till Atterbom skrifver Geijer 1818: »Ling har tjugu tragedier på stapeln. Lägg härtill fyra episka poemer! Allt detta skall nu ofördröjligen utkomma i elfva starka band. Det', kan kallas att rusta och packa upp för resan till odödligheten. Jag» — tillägger han — »med mina små versbitar, tal och afhandlingar vågar knapt visa mig i så stort sälskap». Men samtidens »små dvergar» hade föga sinne för Lings kraftpoesi. De voro redan bortskämda af mera mjuka och smekande *) Föregående uppgifter äro hemtade ur Götiska Förbundets skriftliga »Handlingar» i Vitt. hist. och antiq. akademiens vård. **) Man ser af bref, att Ling verkligen tänkt, åtminstone önskat, att hans »Asarne skulle för Nordens ungdom blifva hvad Homér var för det gamla Grekland. Men för detta ändamål torde tvifvels-utan Sturlasons Konunga Sagor vara lämpligast.