389 styrkan i ingifvelsen. Timmen hade ej förlupit, innan allt var färdigt. Endast fem minuter återstodo. Det befans sedan, att just den del af inträdestalet, som så framkommit, var den bästa. Originalitet skall ej kunna frånkännas denna diktande jättenatur, ty svårligen torde man i nyare tider kunna uppvisa en skald, som så helt och hållet saknade någon förebild. Hans sångmö var sig sjelf blott och bart, en hög, groflemmad gestalt med brynja, hjelm och svärd, som endast kunnat förfärdigas i en fornnordisk guda-borg. Hon skall säkerligen ej heller finna sin efterbildare, sin like, *) om hon också, oaktadt sina storartade former och åtbörder, ej förfelar ett både stärkande och eldande intryck på ej alltför veka eller slappa sinnen. Lika egen och storartad Ling var i uppfinning och utförande af sin andes poetiska skapelser, lika egendomlig skall han ock hafva varit i sättet och medlen för deras uppteckning. Han låg, berättar ett åsyna vitne, framstupa på golfvet och skref med en ovanligt stor penna på ett lika ovanligt stort pappersark, under det man då och då hörde ett brummande ljud. I ett sådant ögonblick besökte honom At-terbom första gången. Raspet af pennan, som fördes med berserkakraft, hördes genom flera rum. Deri blandade sig brummandet, Atterbom undrade hvad detta ljud betydde, tills han inträdde i Lings arbetsrum och fann honom i full verksamhet som skald. Den romantiska skolans chef är sjelf min sagesman. Han brukade ofta med synbar förnöjelse be skrifva detta sitt första möte med Ling, som med mycken vänlighet mottog den »sydländske leksven-nen», hvars sång varit honom för vek. Skulle ock i denna Atterbom s berättelse möjligen förefinnas någon öfverdrift, så är dock visst, att Ling stundom skref på golfvet, men ej på papper, utan på sjelfva golftiljorna. Tog nämligen papperet slut, så fortsatte han på bordet; var det fullskrifvet, så lade han sig framstupa på golfvet och anförtrodde tiljorna sin andes utgjutelse. Så kunde man någon gång på aftonen lemna honom skrifvande i ena hörnet af rummet, men då man inkom på morgonen, låg han ännu qvar och skref, men i ett motsatt hörn. En eller annan tilja var fullskrifven. Då utrymmet ej tillåter att meddela något utförligare prof af så väl det starka som det svaga i Lings diktkonst, hänvisas till det urval af hans »Arbeten», som 1866 o. f. utkom under B. v. Beskows »ledning». Den inledande lefnadsteckningen har gifvit mig åtskilliga fakta rörande Lings lefnadsöden. Lings diktkonst saknade ej sina glänsande perlor och sitt guld. I hvad form han än diktade, kunde den till sin egentliga natur lyriska ådern ej misskännas. Den lyriskt beskrifvande utgjutelsen, den praktfullt målande penseln, som hemtade sina färger från en dermed rikt försedd palett, voro helt visst Asabardens mest utmärkande poetiska karakterstecken. Penseldragen voro ock stora, breda, djerfva. Det var säkerligen ej minst denna starka, glänsande kolorit, som förvärfvade honom en af vårt lands underbaraste skalders, Stagnelii, beundran. Ty Ling är en af de ytterst få **) samtida eller redan bortgångne skalder, för hvilka denne fullto-nige sångare i sina dikter uttalar denna hängifna känsla. Spåren af Lings inflytande finner man ock i några af Stagnelii försök att i dramatisk form behandla fornnordiska eller fornsvenska föremål. Att förlora sig i den färgrika lyriska beskrif-ningen var både skaldernes lust, deras styrka, men ock svaghet. I afseende på språkbehandlingen kan likväl ingen jemfö-relse sättas i fråga. Dess musikaliska element har näppeligen någon svensk skald vetat så framtrolla som Stagnelius. Det är som klangen af den renaste, ädlaste metall. Men att äfven det storartade hos Ling anslagit samme hans sångarbroder, finner man af uttrycket: »den väldige Asa-barden». Lings starkt framträdande böjelse för den lyriska målningen hade i icke ringa mån sin grund i en lefvande och djup känsla för naturen, för hvilken han ock synbarligen hade ett öppet öga. Hans lifs äfventyr hade beredt honom tillfälle nog *) Det har förfallit mig, att man likväl i våra dagar kan hos den tyske tondiktaren och skalden Richard Wagner finna en ej så liten slägtskap med Ling. De öfrige äro i Sverige J. G. Oxenstjerna och Lidner, i utlandet A. W. Schlegel och [-»Martyrernas-}-] {+»Marty- rernas-}+} skald Chateaubriand.