388 former. Måhända blefvo de ock något rädda för de ofantligt stora, stundom rytande förfäder, som med kolossala hjelmar och fruktansvärda slagsvärd afspeglade sig i Lings fantasi. Härropen och vapenskram-let voro ock i hans dikt bedöfvande. Språkuttrycken tyckas äfven valda för att rätt motsvara den väldiga striden så i menni-skosinnet som i den yttre naturen. Ser det inre ögat jättekampen, så tycker sig ock örat höra återljudet deraf. Någon gång är det nästan som vore man återförd till de homeriske hjeltarnes tid, då den forn-grekiske krigsguden Ares, Romarnes Mars, sårad skrek som 10,000 man. Sådant är på sagans grund just icke ovanligt. Ling behöfde en likartad bakgrund och en stor duk, för att få tillräckligt utrymme för det lif han skildrade och för de bilder, han företrädesvis älskade att skapa och röra sig med. Men oaktadt allmänhetens kallsinnighet och kännares missnöje med hans »falska system» fortsatte han med vanlig ihärdighet att dikta i samma stora stil. Fyra sorgespel utkommo på en gång. De stora episka dikterna »Gylfe» och »Asarne» omarbetades, den förra trenne gånger. I anledning af andra upplagan af Gylfe, som utkom 1814, yttrar Tegnér i bref d. 3 Maj till Jac. Adlerbeth: »Med hans förändringar i första sången (det enda jag sett) är jag ganska nöjd. Hans lofsång öfver Gylfe är dock nu mera ett verkligt ’feö»^eFstycke». »Asarne» jemte »Eddor-nas Sinnebildslära», öfver hvilken danske kännare *) yttrade sig med mycket beröm och som innehåller nyckeln till Lings fornnordiska dikter, har varit en källa, ja, grufva för säkerligen de fleste af våra bildande konstnärers, en Fogelbergs, en Sandbergs, en Wahlbergs m. fl. konstskapelser på fornnordisk grund. Det skall ock egentligen varit »Asarne», som (1835) beredde Ling en stol bland de aderton i Svenska Akademien. Men innan dess hade han flere gånger, utan att söka pris, mottagit flere utmärkelser af samma Akademi, som slutligen utmärkte hans sista dikt, Tirfing eller Dödssvärdet, med det kungliga priset. Det är företrädesvis om denna dikt hans efterträdare i Sv. Akademien, Atterbom, yttrar, att den visar ett afgjordt »slägt-tycke» i ton, anda och färg med de skotska dikter, som blifvit kända under namn af »Ossians sånger». Här må en mig meddelad berättelse om en Ling karakteriserande tilldragelse, då han skulle hålla sitt inträdelsetal i Sv. Akademien, finna sin plats. J. O. Wallin var för tillfället direktör. Lings egenheter voro honom väl bekanta. Hänförd af sin sak och sina älsklingsidéer, kunde den nyvalde ledamoten lätt glömma både akademien, inträdestalet och tiden, då han skulle hålla det. Wallin hade derföre tagit löfte af honom att infinna sig i hans bostad senast en timme före akademiens offentliga sammankomst. Ling infann sig. Han skulle intaga generalens och statsrådets grefve And. Fr. Sköldebrands stol bland de aderton. Företrädaren hade äfven varit en på sin tid ej oansenlig skriftställare. Han hade försökt sig i den dramatiska och episka diktkonsten och i öfversättningar både af Tasso och Byron. Lings minnestal delades alltså lämpligen i trenne afdelningar: krigaren, litteratören och statsmannen. »Nå!» sporde Wallin, då Ling inträdde, »bror har väl talet med sig?» Ling stoppade handen i en ficka, drog fram en papperslunta och slog den i bordet. »Här», röt han, »är krigaren». Han sökte ånyo i en annan ficka och framdrog på samma sätt en ny lunta: »här är litteratören!» Men förgäf-ves trefvade han efter den tredje luntan. Den var borta. »Statsmannen», utbrast han, »är åt helvete». Wallin blef orolig. »Men, kära bror», inföll han, »kan du ej erinra dig åtminstone något af statsmannen? — Jag skrifver, du dikterar». Wallin sätter sig vid skrif bordet och fattar pennan. Ling gör några häftiga och starka steg fram och åter på golfvet. Plötsligen brast stormen lös och orden och tankarne framstörta som vindstötar, under det våldsamma rörelser med armarne åskådliggöra *) Danske prof. Finn Magnusen uttalar i bref af d. 30 Juli 1822 till den svenske fornforskaren prof. J. G Liljegren sin beundran för Lings »genialiska Sinnebildslära» och längtar efter fortsättning. — Då Adlerbeth i sin årsberättelse för 1820—21 inför Götiska Förbundet redogör för årets tilldragelser, yttrar han bland annat: »Med hela kraften af sitt snille har hr Ling genombrutit den Nordiska forntidens dunklaste irrgångar, då han genom sin utgifna skrift Eddornas Sinnebildslära 1 del. utredt grunderna för våra förfäders åsigter af verldsdaningen».