391 smånätt, om ock mångsträngad, luta ej vara särdeles lämplig. Dertill behöfdes ett musikaliskt instrument, som någorlunda svarade mot saken. Han fann det ock i en »Brageharpa med björnsensträngar». Men icke alltid kunde denne kraftge-nius, sjelf en förkroppsligad nordisk kämpe, dölja sitt menskliga hjertas naturliga mildhet, ja, vekhet. Vi öfverraska honom alltså någon gång med en silfversträngad luta på sin arm. Han sitter liksom bort i skogen i en enslig dal och sjunger, hvad den oförfalskade naturen ingifver honom. Skogens sångare, dal och höjd, möjligen någon herde och herdinna äro hans åhörare. Der klinga emot dem de mest skära, ljufva, milda, kärlekssvärmande toner. Det var ett herdeqväde, en idyll i dialogform. Den kallades »Kärleken». Form, språk, ton, innehåll motsvara här hvarandra fullkomligt. Den öfverlemnades åt offentligheten och samtiden tjusades. Man var ense om att kalla den »ett mästerstycke». Men, frågade man, är detta Ling? Ja! Det var verkligen han, men den vanlige Ling var det icke. Man ser nämligen här in i en undanskymd vrå af hans väsende och möter der ett känsligt, barnafromt hjerta. Dikten fick delvis sin melodi, som sjöngs öfver hela vårt land. Mången torde ännu påminna sig det. I min barndom i en aflägsen landsbygd hördes ofta Hermans sång: »Stunden bortilar; men icke min smärta! Lunden han hvilar; men icke mitt hjerta! O, Emma! din vän skall han vänta dig än? Skall han vänta dig än? Hanen hörs sjunga sitt väktare qväde. Svanen ses gunga på sjön med de späde. O, Emma! m. m. Månan sig kastar i böljornas sköte. Rodnan framhastar att fira vårt möte. O, Emma! din vän skall han vänta dig än? Skall han vänta dig än? Men hvad som tjuste allmänheten, behagade icke Ling. Han ansåg sig i denna dikt gjort ett missgrepp på lutan. En undertryckt natur hade dock hämnat sig, han hade låtit gripa sig å bar gerning. Det förtröt Ling och han ville ej gerna höra talas derom. Det lilla enkla »mästerstycket» stred alltför mycket emot mästarens antagna grundsats. För tillvaron af en naturlig känslighet hos Ling finnas äfven många andra bevis. Så kunde han aldrig utan rörelse tala om sin barndoms hembygd och minnen. De, som fordom bekämpat hans gymnastiska planer och idéer fingo ock röna prof af hans hjertas ädelhet och värma. Ett drag må här anföras. När några yngre läkare första gången besökte honom med offentligt uppdrag att en vinter begagna hans gymnastik, för att studera henne som hel-somedel, mottog han dem med öppna armar och rörd t hjerta och bemötte dem alltid med samma förekommande välvilja. När kursen afslutats, gjorde den ene af desse läkare hos Ling ett afskedsbesök, för att äfven tacka för den beredvillighet, hvarmed Ling sökt upplysa honom och hans kamrater. Ling blef rörd, slöt honom i sina armar och utbrast: »jag tackar herrarne af hjertat för det intresse herrarne visat min sak. När medicinens egentlige målsmän börjat med välvilja omfatta den, så är jag viss om dess framgång. Den har en framtid». Jag har denna berättelse från den antydde, nu åldrige läkarens egen mun. Så helt än Ling brann för fäderneslandets storhet och ära, för dess både fysiska och moraliska kraftutveckling, slog dock äfven en annan, dermed sammanhängande, låga in deri och gaf det hela ett sken, som skulle lysa öfver en verld. Det var lågan för mensklighetens väl. Deråt syftade hans gymnastik. Han ville dermed, så långt han förmådde, förekomma eller lindra mensklighetens lidanden. Han har också gjort det och lemnat efterkommande i art den vidare utvecklingen af