392 medlen derför. Här ligger det stora, ädla menniskohjertat i öppen dag. Den, som i det hela af hans syfte rätt förstod honom eller ännu mera i ord och handling hjelpte till att befordra dess framgång, kunde vara viss om ett varaktigt, rum i hans hjerta. Ling var en djupt allvarlig man. Skämt synes han i allmänhet föga ha förstått. Allra minst var det rådligt att försöka det på hans helgade område. Såsom sådant betraktade han nämligen den fornnordiska sagans mark, der för hans fantasi hägrade ett lif och ett slägte af snart sagdt oförliknelig storhet, skönhet och kraft. Öfverdrifven sjelf, tålde han dock ej den öfverdrift, som i form af skryt har sin rot i enfaldens lösa jord. Men hvad som härvid framkallade munterhet hos andra, väckte hans harm. Så berättas från en af Götiska Förbundets stämmor följande tilldragelse. Redan tidigt hade en gammal hedersman, Per Tham till Dagsnäs i Westergöt-land, blifvit vald till ledamot i detta Förbund. Han var känd från Thorilds dagar och hade till denne snillets och öfvermo-dets stundom fantastiske man stått i förhållande af en Mæcenas och prosaisk råd-gifvare. Gubben Tham hade dock äfven han sitt svärmeri. Han svärmade för nordiska fornlemningar. Då han med ett erforderligt tal tog sitt inträde i Götiska Förbundet, ansåg han sig alltså, i kraft af sin höga ålder och sin större visdom, böra låta bröderne veta, huru det rätteligen förhöll sig med vissa af våra fornminnen. De förnämsta befunno sig nämligen vid och omkring Dagsnäs. Ja, han lät till och med framskymta, att det genom hedniska Eddan bekanta verldsträdet, Ygdrasil, stått på hans vestgöta mark. Denna intressanta och öfverraskande uppgift försatte bröderne i en glad stämning, men Ling, hvars tålamod redan nog pröf-vats, tog eld, rusade upp och med en ljungande protest: »det stod väl i helvete heller», aflägsnade han sig. Lings ömtålighet för motsägelser, när det gälde vissa hans älsklingsidéer, föranledde ock någon tids brytning med Geijer och den förres plötsliga utträde ur Götiska Förbundet. I detta Förbunds allsidiga fosterländska sträfvanden och syftemål ingick äfven att framkalla en sjelfständig nordisk konst, ej minst bygd på mytens och folktrons grund. I skaldekonsten var uppslaget redan gjordt af Geijer, Tegnér, Afzelius och Ling, ehuru den sistnämnde hotade med ett afskräckande öfvergrepp. Här gälde det alltså egentligen den bildande konsten. Den naturliga frågan blef således: »huru-dana äro de nordiska myterna? Kunna de utan fara för den sanna smaken konstnärligt behandlas af den bildande, isynnerhet plastiskt bildande, konstnären?» Härpå kunde framför allt Ling ej gifva annat än ett jakande svar. Att se sina älsklingsföremål förherrligade genom konsten, var en af hans käraste önskningar. Han umgicks ock derföre mycket med konstnärer och sökte med vanlig ifver vinna dem för sina åsigter. Hans bemödanden voro ej heller fruktlösa. Verkningarna deraf spörjas än i dag. På konstnärers och konstälskares begäran höll han ock 1814—1817, på börssalen i Stockholm, talrikt besökta föreläsningar öfver de nordiska myterna, deras gestalter och betydelse *). Den egentliga källan var — enligt Afzelii skriftliga uppgift till förf. — hans öfversättning af den äldre Eddan. Men icke alla fornålderns älskare delade obetingadt Lings åsigter. Bland tvif-larne framträder Geijer vid denna tid i förgrunden. Hans djupsinne, hans klara förstånd, hans naturliga och redan nu utbildade skönhetssinne, hans vidsträckta studier och sanningskärlek gjorde för honom mer och mer uppenbar den ensidighet, den öfverdrifna, alltså falska nordiskhet, som var på väg att utveckla sig ur Götiska Förbundets svärmeri. I konsten fruktade han ock på denna grund ett oskönt, ett vidunderligt, i stället för ett skönt. Den *) Några år senare erbjöd han sig att hålla föreläsningar öfver samma ämne för sina lärjungar pa Marieberg. Föreläsningarne började. Men en vacker dag föll det en af de unge åhörarne in att förskaffa sig prustrot. Under en blifvande föreläsning lät han en vanlig snusdosa med denna vara gå omkring bland kamraterne. Man trodde att det var snus. Plötsligt börjar hela auditoriet att nysa med stor våldsamhet oeh ihärdighet. Ling blef uppretad, rusade upp och gick. De oskyldige skyndade sedan mangrant upp till den afhållne Ling och förklarade orsaken till den för dem obehagliga tilldragelsen. Den skyldige deremot fick en skarp tillrättavisning af vederbörande guvernör och befaldes att bedja Ling om. förlåtelse. Det skedde, men föreläsningarne fortsattes ej.