399 Nu (1669) var man således fullkomligt strandsatt; ty i riket fans för tillfället ingen som kunde hjelpligt sköta grafstickeln för en medalj eller ett vackert mynt. Karlsten, hvars stora anlag tidigt uppmärksammats, var utrest året förut; de andra konstnärerna voro döda. Sjelfva myntet måste stå stilla, och vederbörande befunno sig i största förlägenhet, då de lyckades upptäcka en guld-smedsgesäll, vid namn Anton Meybusch, som befans villig att åtaga sig befattningen af stämpelsnidare vid Myntet. Han arbetade nu oförtrutet, blef 13 mars 1674 utnämd till kongl. medaljör och fortfor att vara verksam, oaktadt de allt mer ökade svårigheter som uppstodo för honom genom rivaliserandet med den imellertid hemkomne Karlsten. Dennes gynnare, assessor Cron-ström, anstälde en fullkomlig förföljelse mot Meybusch, för att fråntaga honom hans rättighet att prägla kongl. medaljer, och Meybusch måste slutligen, efter ihärdigt motstånd, ge vika. Han flyttade kring 1690 till Kjöbenhavn, hvarifrån han förut inkommit till Sverige, och trädde der i tjenst hos konungen af Danmark samt dog först omkring 1701. Hans många arbeten i Sverige, hvilka i synnerhet angå Karl XI och tilldragelser inom kungahuset, utmärka sig genom en god relief och en ej oskicklig teckning. Han pousserade äfven ganska väl i vax och utförde hela kompositioner i denna materia. Oafsedt de mindre vackra medel som användes för att gynna hans medtäflare, var denne utan tvifvel förtjent af sin framgång. Arvid Karlsten är i sin konst ett lika framstående namn som Tessin och Eh-renstrahl; och han täflar äfven i alsterrikedom med båda. Han föddes på Gelskogen i Karlskoga socken i Vermland d. 16 mars 1647. Redan från ungdomen visade han böjelse för sitt blifvande kall och blef derigenom känd af myntmästaren Isak Kock, som satte honom i lära hos Anders Planting, isensnider vid Avesta. Han kom sedan till Stockholm, der han fick gravera stämplar till guld- och silfvermyntet. Kock, adlad Cronström, lemnade honom 1668 medel att företaga en utländsk resa, under hvilken han uppehöll sig i Frankrike och sedan i England hos den ryktbare franske medaljören Jean Rothier. Han hemkalla-des till Karl XI:s kröning 1672 och blef mycket ansedd genom sina för detta och andra tillfällen förfärdigade skådepenningar. Nu vidtog den skarpa täflan mellan honom och Meybusch jag nyss omnämde, och som slöt med den senares nederlag. Under denna tid utvecklade sig K:s mästerskap till en dittills i Sverige osedd höjd. Hans rykte spred sig äfven utomlands, och han kallades till flere utländska hof för att der utföra arbeten, ehuru han aldrig antog något af de smickrande anbud som gjordes honom. Så väl för denna trohet som emedan han var den förste svensk som gjort sig mera bemärkt inom denna konst och deri undervisat svensk ungdom, blef han 1692 upphöjd i adligt stånd med namnet von Karlstén. Ifrån denna tid utförde han ensam alla de många medaljer som tolkade Sveriges ära och makt; endast mot slutet af hans bana begynner en eller annan af hans lärjungar att äfven försöka sig. Han fortfor träget att verka i sitt kall, ända tills döden bortryckte honom d. 8 maj 1718. Hans bild, modellerad å en medalj af Hedlinger, visar fina och intelligenta drag. Karlsten står onekligen på höjden af sin samtids konst, och återger förträffligt på detta område det storartade skaplynnet hos det karolinska tidehvarfvet. De höge herrarne blicka så stolt och präktigt fram under sina allongeperukers yfviga svall och häfva med aristokratiskt välbehag sina breda bröst under de romerska togorna eller de sirade harnesken. Goda sinnebilder och fyndiga tänkespråk, hvilka till stor del voro den berömde numismatikern Niclas Keders uppfinning, bidraga att ge Karlstens medaljer högt värde. Kännare hafva, med kanslirådet Berch, anmärkt det hårda i hans peruker, draperiens öfverflöd och teckningens ej alltid fulla korrekthet. Men han förstod träffa likheten i porträtten och förde sin grafstickel särdeles elegant, ledigt och mjukt. Liksom hvarje stor mästare, danade Karlsten en skola som med beröm fortplantade och förbättrade hans maner. Den förste af desse lärjungar som lemnade mästaren var Raimund Faltz, son af en guldsmed i Stockholm, född 1658, hvilken efter att ha utfört några medaljer här drog till Berlin kring 1690 och der bosatte sig samt med största bifall utöfvade sin konst till 1703, då han afled. Hans tyska arbeten räknas till samtidens förnämsta och kunna täfla