400 äfven med hans lärares bästa i gravyrens kraft och relief samt i teckningens klarhet och kompositionernas fyndighet. En annan lärjunge till Karlsten vann äfven stort och förtjent rykte utomlands och fästes genom äktenskapsband vid hans familj: det var Bengt Richter, äfven han guldsmedsson från Stockholm, född 1670. Han fick sin första undervisning hos Karlsten, under hvars ledning han arbetade åtskilliga svenska medaljer, kom sedan till Frankrike, der han ytterligare fulländade sin konst, och vann slutligen anställning i Wien som romersk kejs. medaljgravör, i hvilken egenskap han länge arbetade och afled 1737. Mindre rykte vann Carl Gustaf Hartman, född 1666, hvilken hufvudsakligen egnade sig åt sigillgravyr, ehuru han äfven, fast ei med stor framgång, utförde medaljer; han afled i Stockholm 1738. Än obetydligare är kurländaren Zacharias Hartvig Arensburg, som ursprungligen var sigillgravör eller »pitscherstic- kare», som det då hette, men af den åldrige Karlsten antogs som biträde. Han graverade många af stämplärne till de beryktade mynttecknen samt Karl XII:s begrafnings-och Ulrika Eleonoras kröningspenning. Han blef sedan tullnär i Stockholm och lefde ännu 1737. Sannolikt hade han aldrig kommit att befatta sig med myntgravyr, om ej Karlsten på ålderdomen förlorat sin sista, särdeles hoppgifvande lärjunge, stockholmaren Bengt Westman, som alltifrån 1708 utfört arbeten äfven för egen räkning, men hvilken helt ung afled 1714. Vid Karlstens frånfålle fans således ingen som kunde med framgång fortsätta hans verk. Men lyckligtvis lände detta svenska medaljkonsten till största båtnad; ty några veckor före Karl XII:s död anlände från Paris en genom Görtz anstäld ung schweizare, vid namn Joh. Carl Hedlinger, och med honom uppgår inom Sverige den mest ärorika dag för denna vackra art af skulptur. C. Eichhorn. Bokny heter. Ros och törne. En samling nygrekiska folkdikter i öfversättning af Fr. Sander. (Sthm 1876. Pris: 3 kr.) Oss veterligt, är det först genom denna bok som den nygrekiska dikten kommit i beröring med vår egen vitterhet. Det är liksom uppläte sig ett nytt, vidsträckt fält för våra blickar, rikt prydt med doftande blommor af en egen rörande fägring. Det bor något dämpadt, halft klagande, halft drömmande i dessa konstlösa, och dock så plastiskt afrundade sånger, födda på de fria bergen eller i de blomstrande dälderna. Folket som qvädt dem lefde århundraden igenom i förtryck och förgätenhet, en kastboll för främmandes rofgirighet och egen maktlöshet. »Både land och folk», säger den förtjenstfulle öfversättaren, »sjönko allt djupare i förfall, allt djupare och djupare i vanmakt och förnedring. Det är imel-lertid under dessa tryckande förhållanden som folkdikten likasom en naturkraft bröt fram ur hela folkets sammanpressade hjerta, mindre dock såsom en klagan öfver våldet och oförrätterna än såsom en yttring af okufligt mod, städse färdigt till kamp på lif och död.» Uppmärksamheten riktades på de nygrekiska frihetsdikterna först ungefär samtidigt med början af den stora frihetsstri-den och stod för öfrigt i samband med den litterära rörelse som då pågick öfver hela Europa till återuppdagande af folksångerna. Det var några greker som började göra uppteckningar, och dessa meddelades åt den lärde fransmannen Fauriell, hvilken 1824 utgaf sitt epokgörande verk: »Chants po-pulaires de la Grèce möderne», hvilket sedan blef hufvudkällan för kunskapen om dessa dikter, tills nyare inhemska samlingar uppstått, hvilkas titlar uppräknas i den öfver-sigt hvarur vi hemtat ofvanstående? Öfversättaren har valt sin samling ur flera af dessa och sjelf på ort och ställe ett par gånger studerat folk, språk och natur. Hans kännedom om dem är således ej blott »läsefrukter», och detta borgar oss för att hans tolkning är riktig och fullt uppfattat andan af dessa enkla, men oändligt behagliga sånger. Sådana de nu föreligga i hans tolkning utgöra de en särdeles vexlande och på stämning rik skatt af lyrik och epik, för hvars införlifvande med vår litteratur man är öfversättaren all tack skyldig. —rn.