»Åh nej! . . . Inte är lians nåd någon kättare. När de komma slå de sönder både bönstolar och. krucifix och stöpa kulor af fönster-blyet.» »Svårare synder torde väl kunna aftjenas med mindre än lifvet?» »Hans nåd är så lärd i sitt skämt» återtog flickan, hvilken främlingens tal gjorde allvarsam, i det hon med förlägen min förde snibben af sitt förkläde mellan läpparne. »Men hans nåd kan vara trygg äfven om hans nåd vore den störste kättare i kristenheten, ty Kätchen är icke den, som vill någons ofärd. Salig mor sade alltid att den som tog till svärd skulle med svärd förgås och hvad hon sade var alltid rätt.» »Du har således icke narrat mig, när du sade att nejden häromkring icke gästades af de kejserlige?» »Den heliga Guds moder bevare mig för något annat. . . Jag är icke heller rädd för hans nåd ty under en troendes tak ha den onde och kättarne ingen makt, säger alltid fader Bonifacius.» »Fader Bonifacius, hvem är han?» »Han bor der nere i kapellet.» »Hvarför ligger det så afsides, långt ifrån alla boningar?» frågade främlingen tankfullt, i det han såg ut genom fönstret. »Ack vet icke hans nåd det? . . . Men det är en lång historia. Hela kala bergåsen, som hans nåd ser der nere till venster, hade förr i verlden så hög skog, som något annat ställe här i nejden. Men en dag hade två syskon mött en vandringsman der uppe bland de högsta klipporna, hvilken frågade dem efter vägen. — Brödren lof-vade att följa honom nedåt byn, men i stället mördade han honom. Främlingen var dock ingen annan än berganden och när han ombytte skepnad vardt det en sådan storm att träden föllo ned i floden och hela stora berget blef kalt och grått som det nu ser ut. Nästa gång någon visar någon främling miste kommer stormen tillbaka och då skall han sopa menniskorna med sig, som han sist då tog träden och buskarne . . .» »Kan jag lita på din bror . . . att han känner vägen»? frågade främlingen afbrytande i det han lutade sig ut genom fönstret. »Ers nåd skall tro Kätchen, annars tror hon att han är en kättare.» »Hvad Nils dröjer länge» sade främlingen halfhögt för sig sjelf, och tilläde derefter i högre ton: »det lär snart visa sig om du talar sanning.» Liksom hans tvifvel genast skulle sannas, hördes i samma ö-gonblick ett dåft buller ner ifrån dalen. Det lät som dånet af en aflägsen ryttareskara som hade närmat