12 samt osäkert skimmer öfver rummet, täflande med det flämtande ljusskimret från kopparlampan. »Du narrades alltså, äfven du Kätchen» sade konungen slutligen med sorgsen stämma i det han höjde hufvudet. Dessa voro de enda ord, han yttrade, och han lemnade med fasta steg rummet. Det hade varit en het strid mellan öfverseende och rättvisa, mellan den milde fiendens barmhertighet och religionshämnarens rättvisa, som talat ur hans blickar, när han såg på hennes bleka anlete. Men tonfallet hade slutat bistert. Nordanvinden hade andats öfver söderns ros. * * En stund derefter trafvade en talrik ryttarskara genom dalen nedanför slottet. Hofslagen uppväckte skrällande ekon från bergen på sidorna, tills de småningom försvunno i ett mäktigt brusande, likt vågbruset af en stor flod, som ville bryta sig väg genom skogen. Det var den tågande svenske hären, som drog förbi. Slutligen tystnade äfven detta ljud och bäckens sorl och flöjelns gnisslande pa slottstornet vordo åter ensamme herrar öfver nejden. Högst uppe på berget, vid foten af den grå slottsmuren aftecknade sig da skepelsen af en ung flicka. Hon böjde sig mot marken. Det var en mensklig skepnad hon omslöt med sina armar. Man tyckte sig se hur hennes läppar rörde sig, då hennes däfna blickar riktades mot de jagande molnflockarne uppöfver henne. Ingen hörde dock hennes ord, som stormen förde ut öfver trädtopparne. Om det var brödrens död hon sörjde, fick ingen veta, ty dagen efter hittade man hennes lik i bäcken nedanför. Men den sägnen gick i nejden att sedan den tiden ingen syster i Grefve Nils’ ätteled egt tre bröder på en gång i lifvet. Gustaf Björlin.