13 Hernani af Victor Hugo. IV. 2. Scenen är Karl den Stores grifthvalf i Aachen. DON CARLOS. * Förlåt mig, store Karl! I dessa hvalf, de öde, Det vore väl din rätt att helga ord blott ljöde Och säkert harmar dig vår äflan, tom och arm, När kring din minnesvård den höjer än sitt larm! — O hvilket skådespel, till seklers lärdom ämnadt, Hur han Europa tog och hur han sist det lemnat: En jättebyggnad med två männer på sin topp, Till hvilka hvarje magt med lydnad blickar opp! I arf från far till son gå väldena i tiden, Hur än de nämnas må, men till sitt värn i striden En Petrus någongång, en Cæsar folken fått I val — och slumpens gunst har godtgjort slumpens brott. En högre ordning så, en jemnvigt skänkts åt verlden: Stolt andans, svärdets män dra hän på furstefärden Till rådslag eller val — likväl de äro till För syns skull blott och Gud gör med dem hvad Han vill. En tanke föds till lif när tiden den behöfver. Den vidgas, den blir stor, den växer i och öfver Allt annat! Den blir man och eldar andre män Och ingen kung förmår med magtspråk tysta den. Den plötsligt äskar ljud i rådsaln eller kyrkan Och jordens väldige få böja knä för styrkan Hos denna andans magt, som står der hög och klar, Och ljungar herrskarord, i scepter och tiar. Ha påfven, kejsaren! — Allt sker i jorderingen För dem och genom dem. Ett välde öfver tingen, Ett gåtlikt, Gud dem gaf. De äro Herrens tolk På tidens gästabud för konungar och folk. All verlden nedom dem i led vid led sig ställer. De börja, sluta allt. En reser upp, en fäller. Den ene sanningen, den andre styrkan, bär Sin orsak i sig sjelf och är för att han är. När begge, hand i hand, ur helgedomen tåga * Sedan kejsar Karl den femte.