14 Och en bär purpurskrud, den andre snöhvit toga, De stå med herrskarprakt liksom med herrskarbud För folkens häpna blick två hälfter utaf Gud. Att ej bli kejsare! — — O raseri! Att ryckas Försmådd ifrån sitt mål ... så nära dock att lyckas! — — Hur han var säll, som nu der slumrar, segerkrönt! Hur stor! — Och på hans tid det var dock än mer skönt. O hvilken lott! — — Och dock: derinne står hans kista. Ar då vårt allt så smått att detta blir det sista? Han var dock gudalik i kungens, kejsarns kall, Det vida Tyskland var hans väldes fotapall. Han blef den starkaste bland menskoslägtets resar, Bar Karl den stores namn, vann värdighet af Cæsar, Han mer än Hann ibal, än Attila var stor, Stor som en verld för sig — — och se hur trångt han bor! Gå, stapla välden upp, låt välden nederrifva Och se den handfull stoft en kejsare skall blifva! Slå verlden, åskan lik, res åter hvad du slog, Förkofra, vidga ut, säg allt, blott aldrig »nog» — Hur brant, hur svindelhögt din vandring än du stälde, Se här ditt sista steg! Likväl . . . Ha! Kejsarvälde . . . Jag måste dit! Jag vill . . . och jag vid målet står. En aning hviskar mig: du når det! Jag det når! Tänk om jag når det! — — Gud, din roll på jorden spela, Stå ensam upprätt, hög, i centrum af det hela, Ha nyckeln i min hand till detta magtpalats, Der hvarje våning ger åt kungavälden plats; Vid krönta hufvuden med mina fötter röra Och nedom kungarne, på afstånd, se och höra Kurfurste, Kardinal, Markgrefve, Riksbaron, Doge, biskop, riddare på trappan till min tron, Soldater, prester . . . sist — i fjerran från dess himmel, I djupet — menskorna, ett gränslöst, tallöst hvimmel . . . Ja menskorna: det är ett stormrördt haf i natt, Sorl, gny ... ett ångestrop — ibland ett bittert skratt! Ha, folket! — Ocean, hvars massa evigt brusar, Der intet kastas ner att det ej ytan krusar, Du vräker troner kull, men kysser grafvar mild, Och speglar kungen, men förskönar ej hans bild! O, döke någon ned i djupet af den strömen, Han såge spilror der af svunna herradömen, Dem lika skeppsbrottsvrak den kastar hvart den vill: De stört en dag hans gång och — voro mer ej till! Att styra detta allt, att gripa och försvara Ett sådant rof — och dock en ringa menska vara Vid afgrundsbranten . . ! — Gud! Hvad gör min hog så tung ? — — Jag blifva kejsare? Jag duger knapt till kung! Få dödlige helt visst vårt jordklot än fått bära