32 »Nej, Närike ligger här emellan och Stockholm. Men jag är utskickad af kungen — det var ej lönt att taga till mindre — för att söka reda på allt gammalt och besynnerligt, som finnes både i denna socken och alla socknar på 7 mil häromkring, och derföre Mor, skall ni vara hederlig att säga mig hvar Anders Persson finns, för — ser ni — det är han, som skall hjelpa mig dermed.» »Åh kors må dä. Ä dä tocka ärner han har. Dä va då för markvalit dä säjer’a. Då ha han föll vörä när Bolla på Backen — vet ja — för ho ä da den gamlerst’ som finns å mö’ mö’ övver hunra år, dä ä säkert, fast ingen ä kar te sej’ hörpass gammel ho ä, för körkboka ha brönn’ opp där ho va barnfödd.» Det var klart att jag ovilkorligen måste sätta mig in i hennes tankegång om jag skulle lyckas få ett svar på min fråga. »Hos gamla Bolla har jag ej varit ännu» — sade jag — »men både henne och mycket annat dertill skall jag söka upp blott jag får fatt i Anders Persson. Och när ni nu hör mitt ärende och att jag är skickad af sjelfva kungen, så kan ni väl begripa att ni får lof att svara på mina frågor.» »Ja vess t för alla di der, dä va e sak dä», svarade hon leende, »men si da lär han ög å fråg’ tock’ en kan svar’ på.» »Naturligtvis. Ni kommer ju raka vägen ur stugan och då måste ni väl kunna säga om Anders Persson är hemma eller ej.» »Näggum ja dä kan», försäkrade hon allvarligt. »Men tror han att en töcken bor här, så går han felt.» »Nå hvem bor här då?» »Håh kors Mästern vet ja.» »Mäster Konstig?» »Ä dä hommen han söker?» »Ja visst. Vet ni ej att hans rätta namn är Anders Persson och att han står så skrifven i kyrkoboken?» »Ja-a i körkboka ja.» Hon drog långsamt på orden. »Men hällers hetter han Mäster Konsti’, dä må föll ja vet’, som hustra hans ska var’. Men no ä han inf hemm’ lell», tilläde hon. »Han lärd’ å kutf nolåt ett tag för di hadd’ e ko, som va sjuk’ der. Men han kommer allt snart te bakers, om han vell var’ go å gå inatt nö litti.» Jag följde uppmaningen och steg in i stugan, ett temligen stort rum med ett fönster på gafveln och ett på framsidan samt inredt på vanligt vis. Den stora spiseln saknades således lika litet som fathyllorna, hörnskåpet och den stora timrade sängen med tillhörande förlåtskrans, sängskåp och pall. Utom ett stort dalkarlsur, hvars tydligen senare tillkomna sekundvisare troligen hade egaren