33 att tacka for sin tillvaro, var den sistnämnda byggnaden — möbel kunde den knappast kallas — det enda, som vitnade om tusen-konstnären; men också gaf denna sin byggmästare de bästa vitsord. Så väl för låt skr ans en som stolparne, sängbrädet och skåpet voro prydda med utskurna lister och annat snidverk, det mesta i 1600:ta-lets smak, och röjde konstnärligt handlag samt en stor fyndighet i föreningen af gifna motiver med egna tillsatser. Målningen, synnerligast på skåpets dörrar, der allehanda rosor och tulpaner prunkade mellan gapande drakfigurer, var till hållningen halft norsk halft holländsk; men det sätt, hvarpå han förenat de olika förebilder, som tjenat honom till mönster, visade både smak och färgsinne. Visserligen såg det hela något konstigt ut, men det var dock stil uti det och gjorde derföre ett behagligt intryck. Träsnidaren och målaren och — om vi taga klockan med i räkningen —- äfven urmakaren voro här representerade; och att desse trängt undan skomakaren, kunde man sluta af en gammal lästknippa, som låg undankastad i spiselvrån, öfverdragen af spindelväf. Eljest var allt annat snyggt och putsadt i stugan. Jag var icke den ende, som väntade på mästaren. På en liggsoffa med trälock suto vid fönstret en ung man med ett friskt och hurtigt utseende, klara blå ögon och rena öppna drag, samt en liten skrynklig gumma, båda spejande åt det håll, hvarifrån mästaren skulle komma, och den oro, som röjde sig i bådas anletsdrag, gaf tillkänna att den frånvarande af. båda väntades med samma otålighet. Detta hindrade dem likväl icke att då och då egna den si stkomne gästen några nyfikna ögonkast och att sins emellan half-hviskande utbyta sina förmenanden om hvem den främmande möjligen kunde vara. Gumman i synnerhet började mer och mer vända sina ögon inåt stugan och med spänd uppmärksamhet följa mina rörelser, då jag ur min väska framtog ett måttband samt började mäta och afteckna sängen. Jag hade knappast hunnit börja detta arbete förr än nyfikenheten blef henne öfvermäktig. »Hör ä denne harrkärn kommen ifrå?» frågade hon. »Från Stockholm», svarade jag kort for att slippa undan vidare geografiska upplysningar. »Må dä. Då ä han en langfars kär då», sade hon och började åter titta utåt vägen. Men påtagligen hade den vunna upplysningen icke tillfredsstält hennes längtan efter närmare kunskap om främlingen, ty snart vände hon sig åter om. »Hva gör han här i sockna?» »Som ni ser ritar jag utaf denna sängen.» Nu. 1877. 3