34 Hon tystnade för en sekund, men började snart åter. »Ä den sänga vet di om i Stockholm. — Ä dä ä nön betydli kar, som vell ha sej e tocka. — A ha skickt hit hommen för å rit’ ufa.» Det låg en fråga i hvarje af dessa reflexioner, som framstäldes med tillräckligt långt mellanskof för att lemna rum för ett svar. Men när detta uteblef och jag fortsatte min ritning, blef hon otålig, och frågade tvärt: »Han ä föll sneckere da, kan ja tro, fast han ä klädd som en harrkär ?» »Nej!» Det var utan tvifvel obarmhertigt att på detta sätt reta gummans nyfikenhet, men jag var verkligen så elak att jag fann ett nöje deri. Jag ville pröfva på hvad sätt hon skulle aftvinga mig en fullständig bekännelse, ty att jag ej kunde slippa undan med mindre, det visste jag nog. Men mitt förhör blef dock kortare än jag väntat, ty medan hon sökte utgrunda en ny mera snärjande fråga, reste sig drängen hastigt. »Nu kommer’n», sade han och skyndade på dörren. Detta var en signal till uppbrott äfven för gumman, och med ett »ajia mej da för dennä uschliä ikta» skruf-vade hon sig ned af soffan och linkade sakta efter. Äfven för mig kändes stugan trång och jag följde exemplet. Med dessa lifliga, något trippande steg, som vanligen skilja de ambulatoriska sockenhandtverkarne, skomakaren och skräddaren, från öfrige gerningsmän, kom Mäster Konstig uppför sluttningen. Han tycktes vara ett godt stycke öfver sextitalet, och de förhoppningar på framtida storhet, gamle Per bygt på de 18 skålpund på en fjerndel när, som han vägde på betsmanskroken, hade icke realiserats. Till sin figur var han liten och smärt, håret mörkt men något gråsprängdt, och öfver de regelbundna, ännu vackra dragen hvilade ett godt och tänkande uttryck, som kunnat kallas vemodigt, om icke ett visst drag kring munnen och de blixtrande mörka ögonen visat att det gömde sig en frisk och kraftig humor der bakom. Mästaren nickade vänligt åt drängen. »God dagen på dej Håka», sade han. »Du tror kanski du, att ja glömt hva dä ä för’n da i öfvermora? Nä nä men du, tock’ glömmer’n inf så lätt. Ja har allt te ress åt dej då du trönger om. Lit på dä du.» — Och nu förbyttes oron i drängens ansigte, till ett strålande leende. —-»God da Maja», fortfor mästaren. »Nu tänker’a ikta ska få skjuss, för nu ska du få ett lindrament, som ska kör’ så pass möen torr-vark ur kroppen på dej, som en ä kar te dra ur en gammel skrott. Ja ja. Allt blir du nock inf å mä förstår du, å väl ä föll dä för