36 Hvad som återstod af denna vägg lemnade rum för en dörr, som ledde till en materialkammare eller virkesbod med särskild utgång på tillbyggnadens gafvel. Eldstaden, den minsta smideshärd jag någonsin skådat, med en dertill hörande liten rund bälg, hade sin plats på motsatta gafvelväggen vid ingången från förstugan, och framför härden stodo det lilla städet' och filklofven på hvar sin stubbe, medan hvarjehanda gröfre smides- och snickarredskap samt målarehällen uppradats utmed den åt gård ssidan vettande långväggen. Huru så många olika handtverk kunnat sammanträngas inom så litet utrymme föreföll nästan ofattligt; men allt vitnade om en ordning och reda, som stod i skarp motsats till husets något vanvårdade yttre, och endast kunde förklaras deraf, att mäster Konstig här hade sin egentliga verld och föga bekymrade sig om hvad som var derutanför, när icke hans hjelp och biträde af andra påkallades. Medan jag tog rummets inventarier i skärskådande, satte mästaren på sig sina glasögon — han såg dock oftare öfver än genom dem — och uppsökte åt Håkan den silfverring, hvarmed denne nästa söndag skulle länkas i Hymens bojor. Håkan profvade den med förnöjd uppsyn än på den ena, än på den andra lillfinger spetsen, och sökte förnyade gånger förmå mästaren att emottaga en silfver-plåt i arbetslön. Men denne var obeveklig. Det hade blifvit så mycket silfver öfver på den slant, hvaraf ringen arbetats, att han vore väl betald, sade han. Under detta trugande hade mor Konstigs oroliga anlete flere gånger stuckits in genom dörren, och när Håkan efter många upprepade tacksägelser aflägsnat sig, träffade han henne i förstugan. Mästaren vände sig nu till Maja, som fick en noga och omständlig beskrifning på »lindramentets» rätta bruk, och denna hindrade honom — men icke mig — att genom den halföppna dörren höra följande samtal: »Du fick föll ringen din, Håka?» »Ja ja men! Här ä han.» »Nå hva tog mästern för besväre?» »Intnö.» »Intnö ?» »Nej allri grann. Ja bö hommeu en plåt, men han vell inf nö ha, sa’ an.» »Inf nö ha! Ja Gu hjelp oss för den mästern. Han ä stolli förstår du Håka — rent kopi. — Intnö ha. — Ja ja’ säjer den mästern! — En ska- föll ha nö för sett arbef vet ja, te klär å föa förstår du. Men tock tänker’n int på; men dä lär ja å gör’. — Ah ja menär du gir mej plåten, Håka.