37 Hon måste ha fått den; ty jag hörde henne tacka och bjuda farväl, men kort derefter ropa till den bortgående: »Du Håka, du! Du kommer foll å hjelper oss mä joläpplan’ i höst å tar Kari mä dej, om dä ä sölless völä, så ho kan gå luta.» Nya tacksägelser angåfvo att den öfverlycklige brudgummen lofvat äfven detta, och det var således klart, att om Mäster Konstig på sin del fått snillets gudagåfva, så hade deremot till hans lycka det praktiska förståndet fallit på hustruns. Emellertid hade' Maja fått all den undervisning hon behöfde och linkade ut med lättare steg än hon kommit. Jag var således ensam med mästaren. Han ville föra mig in i stugan, men jag hade fått mig en så god plats på en s. k. »stabbstol» — rummets enda möbel — att jag lika ogerna ville lemna denna som den intressanta omgifningen. Såsom alltid är fallet emellan obekanta gick vårt samtal något trögt i början, men lifvades småningom mer och mer, och jag vann derunder en klar inblick i Mäster Konstigs lefnads-historia. Som det icke är min mening att skrifva hans biografi, vill jag här endast fästa mig vid hvad som for socknemännen varit oförklarligt, d. v. s. huru han lärt sig sina många konster. Detta hade tillgått på det enklaste sätt i verlden. Under sina besök ej blott i den närmaste, men dock 4 mil aflägsna staden, utan äfven i Stockholm hade han noga sett sig omkring, besökt verkstäder och samtalat med hvarjehanda yrkesidkare. Hvad han sett och hört hade han sedan praktiskt tillämpat utan att fälla modet när första försöket misslyckats, och derigenom icke blott lärt sig huru en sak borde göras, utan äfven utgrundat huru den lättast och enklast skulle åstadkommas. Fyndighet parad med händighet hade således varit hans egentliga lärmästare, och mången gång hade en ren tillfällighet fört honom till ett nytt handtverk, hvarpå han förut aldrig tänkt. Sålunda blef han snickare och målare, då han skulle gifta sig och ville ha det så fint och rart som möjligt åt sin gumma. Det gamla sängstället måste då utbytas mot ett nytt, och så blef han äfven träsnidare. På kyrkovinden hade han sett en gammal predikstol med årtalet 1634 och efter detta mönster bygde han med bibehållande af den traditionela formen sin nya säng. Han hade just då ärft sin farbroder och var således nog kapitalstark att utan brödbekymmer kunna egna sig åt detta nya och tidsödande arbete. Under dess fortgång fann han att än det ena än det andra verktyget behöfdes. Han kunde sjelf göra sig dem och gjorde dem äfven, och kunde sedan med lätthet åstadkomma de snidverk han ville. Kyrkoherden kom och besåg hans arbete, fann det så förträffligt, att han af honom bestälde en ny predikstol till kyrkan,