44 Drömlif. Upp i sadeln och bort! Ty du längtar, min skatt, ty du längtar att svärma på drömmarnes stråt, och med dig och med mig genom stjernerik natt ilar eldige vingade springarn framåt. Du, mitt älskade barn, på din panna så ren är en dager, en underlig dager röjd: är det strålande stjernors återsken? är det skimmer af bidande stunders fröjd? Djupt der inne i hviskande skog är ett slott; mellan remnade vallar och mossiga torn trifvas rosor och vallmo med tistlarne godt, och förrostadt sen sekler är väktarens horn. Öfver fönster, der spindeln har bundit sitt nät, klänger murgrön kring bågar, pilastrar och tak, och din aning kan lyss till minuternas fjät i de skymnande hvalf, i de tysta gemak. Och din aning kan höra en stämma: förblif i den borg, der de slöjade minnen stå vakt, der du känner det djupa i tystnadens lif, der du röner det ensligas väckande makt, der du, frälst utur menniskobränningens larm, ur det jägtande intet, som andarne tär, kan förnimma vid skapelsens eviga barm i ditt innersta djup, att du är, att du är! Jag skall föra dig in i min riddaresal, hvarest Saga oss väntar vid flammande härd och till välkomst dig räcker en runhöljd pokal och dig bjuder försjunka i känslornas verld, och när nattlige stormarne kämpa sin strid, vill hon söfva ditt barnsliga hjerta i ro med den heliga vaggsång om kärlek och frid, som är diktad i Eden af oskuld och tro.