52 fordom mägtiga slägter, t. o. m. sjelfva folkungarna. De deremot, som i flere ättleder mägtade sammanhålla sin förmögenhet och upprätthålla sitt anseende, t. ex. slägterna Bielke, Bonde, Brahe, Oxenstierna, Sparre och Sture m. fl., stego högt och utgjorde en ny och mägtig aristokrati. Det finnes dock intet bevis, att dessa slägter härstammat från någon s. k. kungsadel eller jariaätt, hvilket likväl troligen stundom var händelsen, eller att de derpå grundat några anspråk eller till följe deraf fått sig tillerkänd någon magt. De tyckas i stället hafva utgått från och utgjort blomman af den friborna odalmannaklassen, Sverges enda politiskt berättigade befolkning. Denna nya aristokrati antog visserligen också den sina börds-anspråk och åtnjöt ett visst bördsanseende; båda likväl grundade förnämligast på vanans och folkmeningens frivilliga hyllning af en genom större egendomar och egenskaper utmärkt slägt; troligen ock på den naturliga benägenhet, som alltid, och i synnerhet hos men-niskor vid en viss bildningsgrad förefinnes, den nämligen att sätta stort värde på högättad härkomst. Man begynte följaktligen att på denna nya odalmanna-aristokrati öfverflytta en del af den vördnad, man förut egnat åt de gamla jarlaätterna. På ofvanbeskrifne skilnad mellan frälse- och skattemän grundades ock svenska folkets vid denna tid sig ordnande representation; den första, som efter de kaotiska allshärjar- och landskapstingen antog bestämdare form. Den bestod ursprungligen af blott tvänne klasser, representerande, frälsemännen den större, skattebönderna den mindre förmögenheten; märkvärdigt nog i mycket liknande den representation, till hvilken svenska folket efter 600-åriga vexlande försök har i våra dagar genom sina två kamrar återkommit. Huru och af hvad orsak mellan båda ofvannämnda klasser redan under folkungatiden preste- och borgarestånden inkommo, är en fråga, som visserligen icke hör till vårt ämne; men till hvilkens besvarande några bidragande ord må i förbigående yttras. 1200-talets svenskar hade väl genom landskapslagar och landskapsting en för sin tid ej liten politisk erfarenhet. De voro likväl i bildning och kunskaper mycket underlägsna det kristna presterskapet, hvilket från utlandet medförde och i sina klosterskolor erhöll en högre grad af lärdom, hvilken ock föranledde den då allmänt antagna skilnaden mellan lekt och lärd. I vissa fall torde en dylik öfverlägsenhet hafva funnits äfven hos köpstadsmännen, hvilka, i mycken beröring med Tysklands fria handelsstäder, hade derigenom i fråga om utbildad samhällsordning förvärfvat en mångsidig och vidsträckt erfarenhet. Den satsen, att högre kunskaper och skärpt omdömesförmåga alltid i rådslående församlingar efterfrågas och göra sig