53 gällande, månne den ej kan antagas som en bidragande orsak, hvar-före dessa mer enskilda samhällsklasser blefvo som ett slags den tidens intelligensparti inskjutna mellan representationens två ursprungliga och inhemska beståndsdelar, hvilka tillsammans utgjorde den tidens stora landtmannaparti. Ofvanbeskrifna två olika aristokratier, odal- och tjenstemännens, började snart sammansmälta, när den förras medlemmar genom att taga tjenst och län af regenterna ingingo äfven i den sednare klassen; näml, de folkvalda lagmännen genom att blifva konungsvalda riksråd, och de mägtiga odalmännen dels genom rusttj ensten och än mer genom att blifva konungens förläningstagare. Förändringen låg i tidens anda och samhällsutvecklingens gång. Ju mer landskapernas isolering och sjelfständighet försvann i och under det stora gemensamma riket, desto mer försvagades och försvann ock de fordna storböndernas, stormännens, landskapsmagnaternas magt. Den hade varit mycket stor i förhållande till de fordna fylkeskonun-garna, och tämligen stor i förhållande till den gemensamma öfver-konungen, så länge vid dennes hyllande hvarje landskap hade under eriksgatan sin afgörande röst. Den blef dock, som sagdt är, mer och mer förminskad, i samma mån öfverkonungens växte i styrka och utsträckning. I samma mån måste naturligtvis äfven dennes ombud tjenstemännen växa i magt och anseende. Deras befattningar hade förut af den stolte odalmanna-aristokraten, storbonden, ofta varit försmådda; men nu blefvo de mer begärliga också derföre, att det var häldst åt dylika trotjenare, som konungarna utdelade sina vinst-gifvande län. Den magt, odalmannen hade såsom oberoende storbonde eller storman haft inom sitt landskap, men nu höll på att förlora genom öfverkonungens ökade inflytande, denna magt sökte och fick han härigenom till någon del behålla, men numera förnämligast i egenskap af konungens förtroendeman och låntagare. Dessa mägtiga stormän sökte försäkra barn och afkomlingar om orubbadt åtnjutande af samma fördelar, och för sådant ändamål ville de i likhet med förhållandet i andra länder förvandla sin samhällsklass till ärftlig bördsadel. En dertill erforderlig beståndsdel förefanns redan i ärftligheten af de stora stamgods, som gåfvo sina innehafvare medel att underhålla rusttj enst och att derigenom blifva och förblifva ett slags ärftliga frälsemän. Denna del af ståndets ärftlighet var dock ännu beroende icke af den ärfda börden, utan af det ärfda godset. Öfver nyss och blott genom vanlig rusttjenst blifna frälsemän ville ock gerna lyfta sig de frälsemän, som härstammade från den gamla odalmanna-aristokratien. Flere tecken visade ock, huru denna sökte antaga egenskapen af en lagligen stad