59 vådor insågos snart, hvarföre ock både den egentliga aristokratien och än mer ofrälsestånden sökte befria sig och staten från en så onaturlig och olycksbådande utväxt. Deraf föranleddes en 200-årig strid; politiskt och historiskt märkvärdig såsom genomgående alla vårt lands sednare öden; — och psykologiskt märkvärdig såsom en strid mellan grundsatsens fel och personernas förtjenster, de förra undergräfvande, de sednare länge upprätthållande besagde institution. Det är med dessa strider, vi nu skola sysselsätta oss. Först dock en framåtskådande anmärkning! Onaturligheten af besagda förhållande innebar omöjligheten af dess långvarigare bestånd, ja nära nog oundvikligheten af deii i våra dagar inträffade representations-reformen. Det hej dlösa missbruket af bördsaristokratiens grundsats omkring 1650 medförde nödvändigheten af dess fall 1865. Ty af hvilken samhällsklass skulle väl efter 1654 en varaktig och ändamålsenlig bördsaristokrati kunnat bildas ? Af högadeln ensam, eller af riddarhuset- i dess helhet? Intetdera var möjligt. Att åt riddarhusets första eller två första klasser ensamma tillerkänna denna värdighet, denna magt, deremot reste sig med oförsonlig bitterhet den numera talrika tredje, och denna omöjliggjorde ock hvarje sådant försök genom att beröfva högadeln 1680 dess öfvervägande rikedom, och 1719 dess öfvervägande rösträtt; hvarefter dess pånyttfödelse till sjelfständig politisk magt var och förblef en omöjlighet. Lika overkställbart var försöket att åt riddarhuset i dess helhet, åt dessa 700, snart 1700 och än flere familjer tillerkänna värdighet och samhällsmagt af en verklig bördsaristokrati. Sverige var för litet och för fattigt för att kunna rymma och underhålla en så talrik, och för stolt för att underkasta sig en så onaturlig institution. Liksom på riddarhuset tredje klassen mot högadeln, så satte sig på riksdagarna de tre ofrälse stånden mot hela adeln. Man såg dem vid reduktionerna 1682 och 1686 borttaga också den tredje klassens förmögenhet och kronogods; — likaså 1719—1723 motsätta sig alla försök till dess återupprättelse; — likaså under hela frihetstiden bortpruta det ena efter det andra af dess företräden och förbereda eftergifterna af 1809 och 1865. Det var och måste förblifva en omöjlighet att framställa riddarhuset i dess helhet, som ändamålsenlig representant af den bördsaristokratiska principen. Så väl i grundsats som verksamhet har nyadeln också hela tiden sväfvat mellan aristokrati och demokrati. Att riddarhuset 1865 förlorade sin representationsrätt, var fördenskull icke, såsom man ofta velat föregifva, en följd blott af de fel, förtryck och- orättvisor, till hvilka dess medlemmar gjort sig skyldiga; ty sådana ungefär lika stora syndaregister skulle kunna