58 underhåll och bergning af staten eller i statens tjenst; det ena och andra ungefär såsom i Polen. För tillfredsställande af sådana behof och anspråk gjordes mycket; dels genom meddelande af flere för staten betungande och mot medundersåtare orättvisa friheter; dels och allra mest genom ett exempellöst slöseri med kronogods och skatteräntor. Under åren 1612—1654 d. v. s. på 42 år tilläto sig Sveriges regeringar att från kronan och mest åt adeln bortskänka 30,250 hemman, dels eganderätten, dels skatteräntan. Någon del af ansvaret också för denna åtgerd faller på föregående regenter, hvilka, utan att tala om de äldre, hade på sådant sätt bortskänkt Gustaf Adolf under 21 år 7,800, och Kristinas förmyndare under 12 år 2,450; men ojemnförligen svårast på Kristina, hvilken under blott tio regeringsår bortskänkte 20,000 hemman, således ungefär dubbelt så många, som hennes fader och förmyndare tillhopa under trettiotre år \ Dessa gods eller räntor tillföllo nästan uteslutande adeln. Man beräknade, att hemmanen i Sverge och Finnland då för tiden stego till ett antal af 65—70,000 och att deraf befunno sig i slutet af Kristinas regering mer än 50,000 på ett eller annat sätt i adelns ego. Sifferupgifterna om ofvanstående förhållanden äro visserligen något olika. Det hela visar dock oemotsägligen, att Sver-ges ofrälse men dittills fria befolkning var på väg att inom några tiotal af år förvandlas till landtbönder, underhafvande eller, såsom man stundom nämnde det, undersåtare under adeln, och ofta under en adel sådan, som den efter 1626 uppkomna. Intet land, utom Polen, torde kunna uppte exempel af en jemn-förelsevis så talrik och på statens bekostnad så gynnad frälseman-naklass; och intet land, icke ens Polen, på en så brådstörtad dess tillväxt i både antal och erhållen statsegendom. Man besinne förhållandet! På 28 år hade antalet af introducerade adliga slägter stigit från 133 till 696, och inom 42 år hade man åt samma stånd bortgifvit de flesta inkomsterna af 30,250 förut till kronan skattande hemman. Denna så talrika och så begåfvade nyadel, ty så vilja vi kalla denna förut exempellösa och derföre äfven namnlösa företeelse; denna nyadel var i sjelfva verket en onaturlig utväxt på sjelfva staten och en anti-aristokratisk på sjelfva aristokratien. Samhällskroppens hufvud, som den tiden skulle utgöras af bördsadeln, svällde ut till en onaturlig storlek, som hotade kroppens öfriga delar med förtvinande och med dvergartad sammankrympning. Den hotade ock landets egentliga aristokrati med det missöde att blifva med det tillkomna nya bihanget tadlad, hatad och slutligen förkastad. Dessa 1 Se Fryxells Ber. 17:de del.