63 dörren, som väl tyckes medgifva mottagandet af bref genom en liten smal* öppning midt på dörren, men for resten vägra hvarje dödlig tillträde (den är, inom parenthes sagd t, innanför stängd med både jernbom och kedja). Som vi naturligtvis äro lätta andeväsenden, gå vi genom lyckta dörrar, och behöfva hvarken ringa på vthe visitors' belh (de besökandes klocka) eller Me servants^s belb (tjenstefolkets klocka) ej heller använda portklappen*. Vi stå redan i förstugan och se oss omkring med öfverraskning. Detta är något annat än den kyliga, nakna och smutsiga genomgång, som vi svenskar äro vana att kalla förstuga. Här traska icke hyresgäster och icke folk från gatan fram och tillbaka — här befinna vi oss redan, så att säga, i familjens helgedom. Hvad vi se, är en prydlig om ock något smal korridor, som sträcker sig rakt inåt huset, och i hvilken faller en matt men behaglig dager dels från halfmånfönstret ofvanför förstugudör-ren, dels från det målade fönstret i trappuppgången till öfra våningen. G-olfvet i denna korridor är ett slags mosaikarbete i stort men vackert mönster med stenar i flera färger. På midten löper en mjuk matta bort till den nämnda trappuppgången i fonden. (Stundom är hela golfvet betäckt med en sådan matta). Väggarne äro prydda med en och annan gravyr i förgylld ram och med ett par vackra »statuetter». En liten spegel med spegelbord och tillbehör är till prydnad och nytta placerad på ena väggen. Temperaturen är behaglig, densamma som inne i rum. På ena sidoväg- * Portklappen (the knocker) med dess olika användande förekommer så ofta omnämnd hos Engelska författare, att möjligen följande upplysande rader i ämnet, öfver-satta ur Hoppes förträffliga »Englisch-Deutsches Supplement-Lexicon» kunna vara af intresse: »Att ha portklappar på dörrame är i England ännu öfverhufvud det vanliga; klockor hafva först på senare tider kommit i bruk. Det är en praktisk sed, att folk af olika stånd använda olika konventionella knacknings-tecken, så att man alltid strax kan veta, hvad slags person den knackande är; att alltså »the gentleman» begär inträde med 4 korta, energiska slag, »the pot-boy» (en pojke från ölförsäljningslokal) med ett enda o. s. v. Det tecken som en gentlemans tjenare gifver, består enligt Dickens' Sketches sid. 485 af två slag med längre och 5 a 6 med kortare pauser: *Rat-tat-ta-ra-ra-ra-ra-rat knocked a hackney-eoachman . ... in imitation af a gentleman’s ser-vant* .... På den tiden då man ännu i London hade »the Twopenny-post» (d. v. s. då lokalbref i London ännu kostade 2 pence och befordrades genom ett särskildt postverk för denna stad), knackade brefbäraren med den egentliga s. k. * double knock* d. v. s. med två raskt på hvarandra följande slag . . . (Här anför Hoppe några exempel ur Dickens, der denne »double knock» omnämnes) . . . Men sedermera kallas äfven hvarje knackning med mera än ett slag för »double knock», till skilnad från den anspråkslösare klassens »single- knock» (ett enda slag). (Detta upplyses nu åter genom några exempel ur Dickens). Så långt Hoppe. För vår egen del vilja vi endast tillägga, att vi i England hört ringklockorna vida mer användas än portklappen.