62 Det engelska hu«et erbjuder emellertid trots sin höjd ej mycket mer utrymme än en större våning i Sverige, ja, när det blir fråga om att se folk hos sig på en bjudning, till och med mycket mindre, såsom vi af det följande skola förstå. Deremot erbjuder det, tyckes mig, vida större beqvämlighet i öfrigt och framför allt större hemtrefnad och hemfrid. Låtom oss kasta en hastig blick ditin för att öfvertyga oss härom. Välj om på måfå ett hus i den der vackra likformiga raden i »K. G. Square», som vi nyss beskådat; och när vi sett detta hus, ha vi på samma gång sett tusende andra. Skola vi säga N:o 175? Numret lyser i guld på sjelfva dörren. Välan! Vi stå redan framför den med tjocka stenpelare försedda trappuppgången, hvilken krönes med en liten balkong prydd med blommor. När vi före vårt inträde kasta ännu en blick på detta väl tillbommade hus utan inkörsport och utan något tillfälle att oanmäld smyga sig in, från hvad håll det vara må, tänka vi ovilkorligen på det engelska ordspråket: »An Englishmaris house is his castle» (En engelsmans hus är hans borg). Och detta kommer måhända ännu lifligare för oss, när vi, färdiga att beträda förstugu-trappan, se vid sidan af denna, längs efter hela husväggen, en fördjupning, som vi skulle kunna likna vid en vallgraf och som mot trottoaren är befästad med ett starkt palissadverk i form af ett jernstaket. Det är emellertid ej så krigiskt, som det låter: i den förmenta vallgrafven se vi helt enkelt en trappa som löper ned utefter väggen till en dörr längst ned i djupet. Hela fördjupningen är alltså blott till for att inrymma den från gatan till det underjordiska köket ledande trappan, och för att lemna detta behörig belysning. Till denna trappa beredes från gatan tillträde genom en i staketet anbragt gallerport, som är försedd med sin särskilda ringklocka. Alltså får ingen ens denna väg, köksvägen, tillträde oanmäld. När man på några famnars afstånd betraktar en hel rad af hus och ser dessa fördjupningar med sina jernstaket regelbundet löpa från förstugubro till förstugubro, så kan verkligen det hela för en liflig fantasi förefalla, som en enda fortlöpande slottsgraf med palissader, försedd på bestämda afstånd med vindbroar (förstugu-broarne), hvilka föra till det inre af »engelsmannens borg». Vid N:o 175 står för tillfället en slagtarpojke på trottoaren med sin börda och tittar ned i djupet mellan spjelarne. Han har nyss ringt och väntar på tillträde. Han får det dock ej, ty köksan föredrager att gå uppför trappan och mottaga varan öfver gallret. Det tycks som huset vore i belägringstillstånd. Vi gå emellertid modigt uppför förstugutrappan, framför hvilken gallret naturligtvis ej sträcker sig; vi stanna ej ens framför den ogästvänliga, massiva