68 förmögenhetsvilkoren äro ungefär desamma. Och gäller detta, tyckes mig, allra mest, i hvad som rör husets yttre anordning och särskildt dess entrée. Ja, mycket af hvad hos oss äfven en rikare eller förnämare man i detta afseende finner sig i eller trifves med, måste för en engelsman synas »poor and wretched» (fattigt och eländigt). Vår hufvudstads väldiga stenhus med sina många familje-våningar och gemensamma förstugor äro i Engelsmannens ögon knapt annat än ett slags finare familj ekaserner; — dock, dervid vilja vi ej uppehålla oss, ty sådant är han ju van att finna i alla större städer på kontinenten. Men när han kommer till en af våra vanliga småstäder och der af sin svenske vän föres på stadens stora gator förbi våra små röd-, hvit- och gulmålade hus, många med smutsiga bodar och dinglande skyltar, andra brutna eller lutande »af ålder», och så får veta: »här bor borgmästaren», »här Öfverste-löjtnant X», »der på nedra botten Grosshandlaren Y och i öfra våningen Grefve Z» och »der bor Biskopen» o. s. v. — så blir hans öfverraskning nästan komisk att skåda. Och när han så till sist af sin svenske vän, hvars bekantskap han gjort i en fin société i London, ledsagas till dennes egen bostad i Skomakare X:s gård, som prydes med en grannt målad stöfvel midt på väggen, och han der först föres genom en smutsig inkörsport, husets enda ingång från gatan, in på en oren gård, för tillfället kanske upptagen af bönder med hästar och åkdon och hvad dertill hörer, och vidare in i den åt gårdssidan belägna låga ruskiga förstugan, der han kanske törnar mot en af skomakarens pigor bärande ut slaskvatten, och ändtligen uppför den med hjelpliga trasmattor betäckta trappan, öfver hvilken hans svenske vän nästan tyckes en smula stolt, och genom en mörk och kall tambour in i den för resten snygga våningen — så må vi ej undra, från engelsk synpunkt sedt, om han känner sig en smula häpen, och vi få ej heller undra, om han äfven behöfver tid för att hemta sig efter den nya öfverraskning, som möter honom, då han efter dessa ingredienser finner sig i en snygg och tref-lig våning, der han omgifves af allt hvad svensk gästfrihet och civilisation kan erbjuda. Men hvad vill jag nu med allt detta säga? Jo, ingenting annat än att den betydliga och högst karakteristiska olikhet, som råder mellan engelska och svenska bostadsförhållanden inom för öf-rigt ungefär likstående samhällsklasser — och hvilken jag här visserligen något bjert framstält — synts mig utgöra en tillräcklig ursäkt för den omständlighet, med hvilken jag här ofvan beskrifvit ett engelskt hus. Men ännu ett par ord innan vi lemna det engelska huset i K.