69 G. Square och dermed hela London bakom oss. Jag har under vandringen genom detta hus så ofta nämnt »gård» och »gårdssida», att jag kanske är skyldig nämna hur den gård, på hvilken jag hän-tydt, egentligen ser ut; och jag får då upplysa att den i sanning ej är värd att bära detta namn; ja, jag har ej ens velat besvära följeslagaren på min vandring med att genom ett fönster titta ut på denna trånga och undangömda, sällan af menniskofot beträdda, skräpvrå med dess fyra nakna murar, dess kringströdda byggnadsgrus, glasskärfvor, bitar af blomsterkrukor och andra kärl af hvaijehanda ämne och slag och måhända i en vrå en döende buske. Ej heller torde den der titten genom fönstret ha lyckats oss, enär rutorna i de lägre våningarnes rum åt gården ofta äro mattslipade för att utestänga den ruskiga anblicken. Men vill man annars läsa en lif-lig, humoristisk beskrifning öfver en dylik gård, hänvisar jag till Dickens’ »Nicolas Nickleby» 2:dra kapitlet (der Ralph Nicklebys bostad och utsigten från hans kontorsfönster beskrifvas). Att för öfrigt ett engelskt hus inne i London ej har någon tillstymmelse till hvad vi kalla uthus, bör kunna förstås af hvad som redan är sagdt, eller af sig sjelft. Det tillhör endast de förnämaste och rikaste familjer, de som i London bebo palatslika byggnader, att stundom invid sin bostad eller bakom den åt någon gränd ha sitt eget stall och vagnsbod. Andra deremot ha vanligtvis sina hästar och åkdon utackorderade till personer i närheten, hvilka gjort till sitt yrke att emottaga och vårda sådana i för ändamålet anlagda vidsträckta stall- och vagns-byggnader. Mången familj, som ej har råd att underhålla eget equipage, men deremot så mycket större lust att underhålla skenet, föredrager att af dylika personer (hvilka ofta äro hyrkuskar), enligt uppgjordt ackord hyra både häst, vagn och kusk, hvilka då, när de hållas familjen tillhanda, skola i verl-dens ögon gälla för deras egna. Kusken synes härom vara i hemligt förstånd med familjen: han bär eller föreställes bära familjens livré, han anmäler efter supén med en viss värdighet Mr X:s vagn och är i allo väl inöfvad i rolen af privat familj ekusk, en rol som han torde vara i tillfälle att öfva mer än i en familj under samma dag. Ovanligt är väl ej, att verldens vanda öga genomskådar bedrägeriet — men den har takt nog att låtsa om ingenting; emellertid torde den lilla svagheten ej vara bortglömd i »the book of snobs», der smärre svagheter än denna äro vederbörligen anno-terade. Och nu lemna vi London med dess rök och dimma och skynda ut till dess mera soliga omnejder för att der med en enda liten blick öfvertyga oss hvaruti mera landtliga hus, sådana som t. ex.