71 jag har mycken anledning att tro, att min iakttagelse i detta fall öfverensstämmer med allmänna förhållandet. Om ock någonstädes i England ännu skulle kunna uppvisas en eller annan Sam Weller med en deremot svarande Pickwick, så vågar jag dock tro, att så väl denna tjenare- som denna husbonde-typ just i England är sällsyntare än i något annat land, och att måhända just sjelfva sällsyntheten i sin mån bidragit att göra dessa glada idealiska Dickens’-karakter er så populära bland hans landsmän. Det allmänna förhållandet i verkligheten är nemligen utan tvifvel ett rakt motsatt. Den stränga, nästan dystra rang- och klass-skillnad, som är ett så utmärkande drag för det engelska samhället, synes mig falla på ett nästan isande sätt i ögonen just i förhållandet mellan tjenare och herrskap i ett hus, såvidt jag varit i tillfälle att bevittna det. Någonting mera kallt, kort och bestämdt tror jag mig aldrig ha sett. Den engelske tj enaren är stolt liksom hans herre och detta torde ha sin grund i hans medvetande af sin sjelfständighet gent emot denne, till hvilken han endast anser sig stå i förhållande af likställig kontraherande part. Hans kontrakt och engelsk lag på detta område torde ock verkligen ställa honom i ett större personligt oberoende i förhållande till husbonden än fallet är hos oss, och det är måhända just detta i förening med det stolta brittiska lynnet, som aflägsnar det mera personliga och hjertliga i förhållandet. Den glädtighet, vänlighet och villighet, som man så ofta finner hos svenska tjenare, men nästan alldeles saknar hos engelska, ersättes dock i en ej obetydlig grad hos dessa senare genom ett desto klarare medvetande af en tjenares ställning och pligter. Ja, man torde förgäfves i andra länder söka tjenare, som utmärka sig i samma grad och på samma sätt som de engelska för punktlig hörsamhet och afmätt höflighet. Säkert återfinner man ingenstädes deras lugna värdighet. Den engelska tjenarens korta ^yes sir!» — »no sir!» — synas mig ock inge mer trygghet än de långa utlåtanden, som ej sällan flöda från våra svenska tjenares läppar. Emellertid qvarstår för känslan alltid intrycket af det ömsesidiga förhållandet mellan engelska tjenare och husbönder såsom ett dödt maskineri och tillika ett af skör beskaffenhet, synnerligen som det saknar den smörj else, som ligger i husbondens vänliga uppmuntran eller hvad vi i Sverige kalla »ett godt ord då och då». A ena sidan kan derfore en liten häftighet i uttryck vid något tillfälle eller en befallning, som ej tillhör tjensten, å den andra en obetydlig försumlighet i uppassningen vara tillräckligt att åstadkomma en brytning, eller, med andra ord, att framkalla det i England välbekanta