Carl Strandberg. t Det var din trefnad att du trofast gick Till arbete vid morgonsolens blick: Du ville hennes leende ej mista!’ När dina kära sofvo än sin blund Du så dem bygt ett hem ur hjertats grund. Så var dig ock den skönsta morgonstund, Som jordelifvet menskan ger, den sista. Hur kämpade, hur slocknade du då? Man vet ej. Himlen ensam såg derpå. Men hur vi klaga ingen dig beklagar! Din framtid grydde mot dig klar och fri, Ditt fordom var en verld af poesi Och lif som död — nog var det sol deri, Som skalden sjöng om tredje Gustafs dagar. Du dog liksom du hade lefvat gömd, Tillbakadragen mer ju mer berömd, Lik skogens fogel när sin hymn han bringar. Naturen hade lärt ditt skaldesinn’ Att näktergalen flyr i skuggan in, Och lärkan, hon, hvars sång är snarlik din, I solens ljus sig gömmer när hon klingar. Och hvar du strödde gifmild i din sång Det skönas sådd, nog föll den någongång Bland törnen och din blida hand blef stungen; Dock föll det bästa som ett himlens lån, En folkets rikedom från far till son, I svenska hjertans djup, att derifrån Gå in i hyddorna, gå fram till kungen. Nu. 1877. 7