80 Det är så tungt att skiljas, men ljuft att ses igen! Visst skall jag bli dig trogen, min käre, käre vän! Så hviskande, hon satte sig vid mjölkstäfvan ned. Från begge hennes ögon en liten perla gled. Det var i vårens tider; — men då hö t skulle in, Då gick hon med sin räfsa och sjöng med muntert sinn . Hvar morgon såg hon Peter, då han gick ut i skog. Hvar q väll med unga jägarn en yster sväng hon tog. Då vintern var inne och skörden låg bak lås, Då slagten var hållen och hjorden stod i bås, Då satt just liten Karin hos sin brokiga ko —-Der bad henne Peter om hjerta och om tro. Ung Peter han eger båd gård och skog och äng, Han bjuda kan sin hustru så mjuk en äkta säng. Jag har ej hört från Jörgen — han står sig nog godt — Och många danska gossar sin graf i Slesvig fått! Så tänkte hon i hjertat, ■— och öfverlät sin hand Och ynglingen hon kysste med kinder högt i brand. Då var hon väl glad, — men emellanåt det var Som klämdes fingret sällsamt af ringen hon bar. Då vintern kom och strödde sitt kalla svanedun, Då sjön låg der mjölkhvit och bokens stam var brun, Då hade det ock lyst tre gånger öfver ö För väl-aktad ungkarl och dygd-sirad, mö. Från bröllopshuset lustigt ljöd klarinett, fiol. Bak rödgula dimmor låg bäddad qvällens sol. Då skulle öfver frusen vik ett tåg af slädar gå Till Peters *gård på näset. Der skulle dansen stå. I första släden bruden log rosig ur fäll; Dernäst for hennes brudgum, af kärlek öfversäll. Så kommo de gamle i ett annat slags rus, De körde ned till stranden från det larmande hus. Det brokiga tåget med bjellerklang framgick — Då visar sig en skepnad för häpnande blick: Midt öfver vägen stormar en ryttare i galopp Och isgatan knakar vid de väldiga hopp. Från kasken svajar neder en plym af tagelhår, Den långa, breda pampen mot venstra sporren slår, Han sitter rak i sadeln, med handen mot lår^ Men i bröstet, till venster, der blöder djupt ett sår.