Jörgen och Karin. Af Kristian Winther. Bland gräsbevuxna ängar, tätt vid Östersjöns strand En liten rännil vrider sitt klara silfverband. På ena sidan resa sig ek och bok mot sky, På stranden midtemot står en kyrka och en by. Hvem vadar genom bäcken der med styfva stöflar på? Hans kask med tagelprydnad sig speglar djupt i å. Det är ryttar’ Jörgen, en krigsman så rak; Mot värjan stödd, han skrider framåt i sakta mak. Hvem sitter på hans arm? — Hans lilla Kajsa-mor, Hans egen lilla hjerte-tös me'd sölfspända skor! Som på en bugtig ekgren hon sitter der så trygg Och slår sin ena arm om sin kärestas rygg. Hon lutar emot höften en stäfva blank och ren; Bak leende läppar en perlerad sken. Men svennen, hvarför suckar han? Hvad går väl honom mot? Nu sätter han ju flickan ned vid bokträdets rot. Sin fot, der sporren klingar, bland gräset torkar han; Hans hjerteblod, det röda, på kinderna brann: Farväl, min lilla Karin, jag drar i krigets lek! Du skall ju bli mig trogen förutan list och svel^? Jag vet det nog, min fästmö, du håller smått af mig, Men skogsfogdens Peter, han dansar blott med dig. Han är en artig fyr och han svingar snällt på klack — Men lägg dock litet mindre med värme i din tack! Ser du vid stranden ytterst den stora kämpasten? — Den salta vågen brusar och slickar den ren — Ifall min flicka sviker, för visso då en gång Min brudsäng der bäddas af sjögräs och tång. Hvad tog han fram ur väskan? En gyllne ring minsann! Den satte han så vänligt på hennes »gullbrand». Han tryckte sin mustasch *till hennes lena mund Och gick så sina färde genom skymmande lund.