83 Ett grafvens offer, domfäld och förskjuten. Vestalen myllas skall i jordens sköt För det sitt löfte och sin ed hon bröt. Marcellus, den hon älskat, mellertid, Af bilan fälls pä torget här bredvid. —, Allt längre bort frän templet vägen gär Och hvarje Romersk man som tåget når Sig sluter, sorgsen, till den mörka raden, Som långsam, dyster skrider genom staden. Ren syns Collinska porten; bortom den Känns Ager sceleratus väl igen. Der grafven är; att sig vid döden viga Snart unga Fulvia der skall nederstiga. Träd fram till denna håla; vid dess rund Ett väldigt bål här tändes nyss pä stund, Dä sängarchörn i fjerran man förnam. Der ligger stenen: — när den vältrats fram Och öfver grafven hvälft sitt tunga fall, Ej denna mer för ljuset öppnas skall. Och trappan: utför den skall hon försvinna, Men aldrig mer pä henne vägen finna Upp till den verld från hvilken hon nu går. I djupet der, på grottans botten står En bädd, ett bord, uppå hvars marmor re n De gyllne skålar ses och den patén, Som gifva vatten, olja, mjölk och bröd: En bitter näring för en långsam död. Och grottans innersta en lampa hyser; Nu dunkelt, matt i solens sken hon lyser. Men, o, låt några ögonblick förgå Och klart i dödens natt hon skiner då. Högt flammar hon när grafvens mörker tjocknar Och brinner fort — till dess hon evigt slocknar. De hålan hunnit, tågets dystra led, Och invid denna sättes bärstoln ned. Nu, medan folket hennes rand omringar, ° J ' At Vestas gudom chör n sin hyllning bringar Uti en dämpad, melankolisk säng, Den flöjter följa i harmonisk gäng. Pä bålet Pontifex ses offer bjuda Och chörens sista klagotoner ljuda Ännu, då bärstolns hölje lyftes af Och Fulvia går att sänkas i sin graf. Med nedböjdt hufvud jorden hon beträder, Af slöjan dold och uti hvita kläder, — En bild af Vestas rena gudoms-makt —. Men manteln lyser uti purpurprakt. —