Hon som en bildstod står, så tyst och stilla Vid gränsen här utaf sin lefnads villa. Ej minsta tecken hennes yttre röjer, Att lifvet än uti gestalten dröjer, Och ingen darrning, ingen suck förråder Den smärtas djup som uti hjertat råder. Nu stiger Presten fram, — och lätt hans hand Från hennes hufvud löser slöjans band Och halsens ked, som ned till bröstet hinner; Då, plötsligt, så som när ett moln försvinner, Ifrån Vestalens panna slöjan gled Och ifrån skuldran sjunker manteln ned. O, se! hur ung och skön; — en genius lik Här vid sin graf hon står så tjusningsrik. Mot djupet vänd från solen i det höga Hon stirrar ned med halfsläckt, tårlöst öga. Men som ett sorgflor hennes mörka hår I vågor sig om marmorkinden slår. Hårdt knyts den ena handen om den andra; Men ej, som förr, de fattat ha hvarandra Till bön; nej, fasan är det som så fast Dem håller hop. — Nu hufvudet med hast Hon reser och kring vida kretsen skickar Sitt ögas kalla, medvetslösa blickar; Men plötsligt lifvas denna döda blick Som om medvetande hon åter fick. Se! kinden skalf; — de vakna hennes sinnen, Och fram ur natten bryta själens minnen. De samlas, veckla ut sig till en krans, Som gifven läppen lif och ögat glans. Hur darrar hon ej ! Utaf minnen varm, Än högt och våldsamt häfves hennes barm, Än vid de bittra qval som själen skaka, Den sjunker matt och döende tillbaka. Hon djupt sitt hufvud böjer nu igen Och långsamt hon till grafven träder hän, Af Presten stödd, som dit den svaga förer. Se, trappans första steg hon ren berörer, Hon stannar åter: chörens djupa sång Till henne talar denna sista gång: Nu verlden skymmes för din blick Och hämmas lifvets fart; Den sol, hvars helsning nyss du fick, För dig sig gömmer snart; Och aldrig mer med glädtigt sinn Omkring dig skådar du Och aldrig mer du andas in En morgonluft som nu.