88 Hvars fullhet endast flödar såsom dröm, Men som förvarar, gömdt uti sin bölja, Det kommande, hvars lif vill än sig dölja. Hvad nästa tider kalla fram till ljus Det förbereds i detta lugna hus; Ty drifter och begär och hopp och fruktan Likt bundna andar hållas här i tuktan. Vestalen sofver. Lampans klarhet strålar På hennes kind som dödens blekhet målar, På hennes mörka lockar, hennes små Blodlösa läppar, tjusande ändå. Men fast hon, stängd i djupa grafven här, Orörlig, fängslad syns vid bädden der Och som en fånge slumrande här hvilar, Dock frigjord hennes själ med drömmen ilar. Hon drömde: Se, de många, långa åren Försvunno; åter uti barndomsvåren I trädgårdn der, hon står vid trädets gren; Med fogeln på sin skuldra, helt alle n. Hon hade handen lyft med kornet i Och lockat fogeln med pipi, pipi, Och han till kända famnen ned sig svingar, Som pilen snabb, på sina lätta vingar. Och nu med lilla fogeln kring hon går I trädgård n, kyssar ger och kyssar får, Och med en fröjd som endast barnet njuter, Med fogeln jollrar, till sitt bröst den sluter. Men hastigt i sin ömma lek hon störs, Ty modrens stämma henne ropa hörs: »Kom upp, min Fulvia, kom på stund; din far Dig något vigtigt till att säga har.» Hon skyndar upp i salen. Fogeln satt På skuldran qvar, och fällde vingen matt, Han tycktes skrämd, liksom hon sjelf det är För hvad det fadersbudet innebär; Ty fadren omges, när i saTn hon träder, Af prester uti purpurröda kläder Och talar så: min dotter sen I här, Min Fulvia; hon husets prydnad är. Till Vestas tjenst jag henne nu inviger. Och fram till dottren nu han långsamt stiger, Hans mun vid hennes panna sakta rörer; Han famnar henne ömt och henne förer Förbi de tysta, purpurklädda män I hennes moders öppna armar hän. Sjelf suckar hon och vet ej rätt hvarför, Men modren, ser hon, hennes suckar hör,