89 Och tårekällan stiger mer och mer Dä gråt hon uti modrens öga ser. Nu höjer fogeln sig pä sina vingar, Och bort frän skuldran hastigt han sig svingar. Hon följde honom ifrigt, snabb som han, Och lika fort till öppna dörren hann. Nu flyr han ut; nu trädgården han hinner, Der på sin fria flygt han snart försvinner, Men hon står qvar — Se! drömmen bytes om, En annan syn för själens öga kom. Hon drömde: vuxen jungfru, hon sin rund Kring templet gjorde uti nattens stund, Till Vestas höga bild hon skådar dä, Som tätt beslöjad ses pä altar’t stå. Framför den pä polerad marmorsten Den helga lampan strålar, mild och ren. I glansen som den klara lågan ger Gudinnans hvita hand nu Fulvia ser, Men tyst och drömmande hon blicken sänker; På flydda tider hon tillbaka tänker, Den länga följden utaf timmar, dar Som inom templets mur hon tillbragt har, De mänga är som hon med trofast sinne Den helga lägan vårdat har härinne; De nätter, dar hon offrat sin Gudinna, De komma äter; åter de försvinna. Nu blicken höjs; till altaret hon går Och olja i den helga lampan slår. Och lågan flammar högt; men Fulvia stilla Andäktigt kysser bildens hand, den lilla. Dä var det som, med ens, Gudinnans makt Ett lif i marmorbilden hade lagt, Ty handen höjer sig och slöjans vida Och rika veck den samlar ät en sida. Gestalten sjelf, förut så kall och död, Igenomilas utaf lifvets glöd. Färg marmorkinden fär och läppen ler Och ögat huldrikt på Vestalen ser, Som knäböjd låg der, medan själ och blick Tillbedjande upp till Gudinnan gick. Men Vesta talande lät sig förnimma; Hon ordar så i nattens tysta timma: O, Fulvia, min dotter, som jag såg I natten tidt, när vid min fot du låg Och bad så innerligt, sä varmt till mig, Som, fastän osedd, sväfvade kring dig. O Fulvia! hvad du bad om, det har skett, Du har mitt anlet utan slöja sett;