95 Och Jupiter och Venus stiga båda I strålar ned från riken der de råda; De två det är, som uti menskans bröst Ge lif åt äran, lif åt kärleks röst, Kraft åt hvar själ, som ej är domnad vorden, Glans åt hvar blick uppå den vida jorden. Men under denna jord Vestalen låg Och tyst framför sig ifrån bädden såg. Nu ingen smärtans slitning mer ses stanna Bland dödens dunkla skrift på hennes panna. Och fromt och mildt i denna sista stund Var minens spel kring hennes bleka mund. Och en förklarad själ, som frigjord är, I ögats tårglans uppenbaras här. Hvar strid är slut, ty friden tryckte nyss På hennes läppar sin försoningskyss, Och medan munnen än så ljufligt ler Sjönk hvilan djupt på hennes lemmar ner. Der låg hon nu, i all sin bittra nöd, Ett fagert byte för en nära död. En älsklig blomma! — Stormen bräckte den, Men fastän bruten ljuft hon doftar än. Från hennes tinning nedflöt hårets ström, En bild utaf en mörk, försvunnen dröm, Och hennes händer som till bön sig knäppte Ännu i döden trösten icke släppte. Hon bad till Vesta: ))O Gudinna, du Som i min sista nöd mig skådar nu, Förbarma dig, o låt mig målet hinna Då denna lampas eld jag än ser brinna. Låt mig i ljuset dö. Låt mig vid sans, Tills allt förmörkas, lifvas af din glans; Och som jag såg dig sjelf i aftonglöden, Låt din symbol mig skåda in i döden.)) Och bönhörd blef hon. Lampans klara flamma Förblef, tills Fulvia slocknat, än densamma. Ja, högre än förut dess låga brann När sista afskedsblicken henne hann Från Fulvias öga; och hon skalf i hast Då detta svarta, klara öga brast. På hennes drag hon gjuter än sin glans Tills hvarje smärtans uttryck som der fanns Af döden mildrats; — blossar upp igen, Kring Fulvias läger klarar grafven än. Bestrålar fullt dess fägrings tärda skatt...... Se n slocknar hon, och allt omkring blir natt. — Nils Arfvidsson.