Så skredo dagarne — till sin natur För Fulvia lika; ty verldssolens ur, Hvars gyllne tafla tidens flygt oss visar Och ljusets upphof i sin vandring prisar, Det såg hon ej — nej, ingen stråles glans För henne här i djupa hålan fanns. Och verldens rika färgspel hon blott kände Af skenet som en dufven lampa sände. Och lifvets fullhet nu för henne låg, I brödets skifva, som hon för sig såg. Och sista echo t utaf verldens röst, Är blott den suck som går ur hennes bröst. Allt saknar hon, som menskan eljest fick Till tröst uti sin nöd: en själfull blick Från ett deltagande och ömsint hjerta, Ett fridens ord, som lindrar hvarje smärta, En trofast hand, en vän, som ej hörs klaga, Men gladt vill hälften utaf bördan draga. Hon var allena, djupt i grafven dold Med hoppet dödt — i lidelsernas våld, Med en förlorad lefnads sorgsna minne. En utdöd verld hon bar uti sitt sinne, Men än hon kände känslosvallets ström Igenombrusa minnets rika dröm Och döden makt på tankens lif förmena. Likväl: hon ensam var, hon var allena. Så skredo dagarne och plantan lik, Som nyss så frisk, så saftig, färgerik, Nu vissnar bort, beröfvad värme, ljus, Så vissnar hon, i grafvens trånga hus. Ack, barmens fullhet, kindens friska ros Vid suckar, tårar flydde de sin kos! Det svarta ögat med sin djupa blick Nu dunkelt brann, uti förvildadt skick, Och smärta lifvet med sin sköna form, Det böjdes djupt som liljan för en storm. Men allt som lifvets kraft hos Fulvia tärdes Försvann det bittra som af smärtan närdes; Och skeppet lik, som öfver hafvets spegel I hamnen halkar in med slappa segel, Så går för Fulvia lefnadsuret ner. Hon fram mot döden blickar, ej tillbaka mer. Och döden nalkas; längesen den föda Som domen unnat den för verlden döda Var slut, och oljans nästan sista droppe Med möda än höll lampans stråle oppe. Det midnatt var: den stilla timme, då Ur djupets svala bad ses Luna gå