97 vunnits, öfvergaf hon ofrälsestånden och vände sig åter till adeln samt utfärdade 1651 de höga grefveprivilegierna och tillät sig att, tvärt emot ofrälseståndens år 1650 ifrigt uttalade önskningar, också sedermera i lika, ja ökad mängd utdela adliga värdigheter samt bortskänka kronogods och skatteräntor. Vid Karl Gustafs uppstigande på tronen ville ofrälsestånden anställa en mera djupt gående reduktion. Men nämnde konung hjelpte adeln att genomdrifva den lindrigare fjerdepartsräfsten och lät snart äfven denna nästan helt och hållet afstanna. Sålunda lemnade utan stöd af konungamagten, förmådde ej ofrälsestånden att till den nya missbildningens afskaf-fande eller förminskande någonting hufvudsakligt uträtta; och naturligtvis än mindre under den efter 1660 kommande förmyndarestyrelsen. Men under denna sednare framträdde mot nyadeln en annan opposition, näml, uppifrån, från ättlingarna af den gamla odalmanna-aristokratien, hvilken numera på sätt och vis representerades af grefve- och friherreklasserna. Vanligtvis med tre till fyra hundraåriga minnen af magt, rikedom och anseende, hyste dessa slägter foga aktning och föga välvilja för den knappt en slägtled gamla nyadeln. Denna, en skapelse af kunglig nåd, var jemnförel-sevis allt för fattig och beroende att kunna göra sig gällande som en verklig aristokrati; men hyste det oaktadt anspråk på alla en sådans rättigheter, anspråk på full jemnlikhet med den gamla högadeln. Denna sednare deremot ville ej rigtigt vidkännas ett dylikt kamratskap och ville ej heller åt sådana nykomlingar tillerkänna något större aristokratiskt inflytande på styrelsen, icke ens något tillträde till statens vigtigaste ämbeten. Dess beteende härutinnan tecknas vanligtvis som en verkan af stolthet och öfvermod, hvilket väl också ofta var händelsen. Men åtgerden torde ock hafva kommit från en mer eller mindre outredd känsla deraf, att riddarhusets tredje klass var i allmänhet mindre egnad att uppfylla den plats och utföra det värf, som åligger aristokratien att intaga och utföra, i sådana samhällen, som antaga bördsaristokrati vara en vigtig och oumbärlig beståndsdel. Men denna den gamla aristokratiens opposition mot sina nya kamrater på riddarhuset hann icke antaga någon bestämd form eller medföra någon verklig förändring, innan hvarje dylikt sträfvande blef genom Karl ll:s statshvälfning af brutet. Uppretad genom högadelns stolthet och motstånd, kastade sig riddarhusets tredje klass på konungens sida för att med tillhjelp af ofrälsestånden understödja den förnämligast mot högadeln rigtade reduktionen af 1680. Knappt var likväl denna genomdrifven, förr än ofrälsestånden vände sig mot nyssnämnde sin adliga bundsför-vandt och hjelpte konungen att genomdrifva reduktionerna af 1682