98 och. 1686, hvilka bortsopade också största delen af den yngre adelns tillgångar. Derigenom hade ofrälseståndens ekonomiska opposition mot dåtidens riddarhnsadel vunnit en stor seger, och med undantag af några jemnförelsevis få slägter hade riddar husets alla klasser blifvit beröfvade den öfverlägsenhet i förmögenhet, hvar och en på sin plats innehaft. Ifrån att vara ett slags odalmannaklass, sjelf-ständig och. mägtig genom egna arfvegods och erhållna kronogods, hade nästan hela ståndet numera blifvit förvandladt till en beroende tjenstemannaklass, hvilken icke hade för sina anspråk annan grund än blotta börden, och för sin bergning ingen annan utsigt än ämbetsmannabanan. Således i det mesta beroende af gunst och befordran, var den ej längre serdeles farlig för monarkismen. Envåldskonun-garna, Karlarna den elfte och tolfte, läto den ock behålla orubbade qvar både dess skenaristokratiska värdighet och dess anti-aristokra-tiska talrikhet. De ökade t. o. m. denna sednare ända derhän, att vid Karl 12:s död steg antalet af med adliga värdigheter benådade slägter till nära 1,800. Ungefär hundra år förut hade det varit blott 133. En stor och troligtvis största delen af denna riddarhus-befolk-ning bestod, i synnerhet då och efter det långa utarmande kriget, af fattiga, föga kunniga personer. Det var dock detta flertal, som 1719 lyckades att till sin fördel afskaffa klassomröstningen på rid-darhuset. Genom nu i stället antagen omröstning per capita försvann sista lemningen af odalmanna-aristokratiens magt och företräden, och i deras ställe framträdde mer och mer allrådande besagde nyadel, förnämligast representerad af riddarhusets tredje klass, sådan vi den beskrifvit. Men åt en dylik församling ville ofrälsemännen icke tillerkänna någon öfverlägsenhet och således ej heller några aristokratiska företräden. När den likväl med anspråk på sådana framträdde, uppstod mellan frälse och ofrälse den häftiga strid, som utmärkte åren 1719— 1723. Härvid bör ingalunda förbises ett ganska vigtigt förhållande. Nyssnämnde ståndsstrid, liksom flere den tidens företeelser i vår historia, var en följd, icke blott af ofvannämnde inre förhållanden, utan ock af den tidsanda, som började bemägtiga sig allmänna tänkesättet. Mot förra århundradets slut hade nämligen Locke m. fl. utvecklat sina ryktbara läror om politisk frihet och jenlnlikhet, hvilka sedermera i vexlande former gjorde sig gällande inom den europeiska bildningen och äfven inom vårt fädernesland. Man igenkänner deras verkningar i den mer eller mindre berättigade strid för frihet och oberoende, som på flere olika grader inom vårt samhälle just då öppnades och utkämpades; t. ex. i det fria statsskic