102 till rolen af en hofdekoration, som saknade politisk sjelfständighet och vigt. När hans styrelse började antaga en betänklig karakter, vaknade inom riddarhuset tanken på ståndets fordna egenskap af en odalmanna-aristokrati och på dess deraf föranledda pligt att såsom rikets främsta stånd också främst uppträda i striden för svenska folkets frihet och välfärd; och detta gjorde den äfven under ledning af Axel Fersen, Karl de Geer, Frietzcky m. fl. Allmänt bekanta äro de följande olyckliga brytningarna, de ömsesidiga felen, de ömsesidiga brotten, men ock det ärorika sätt, hvarpå adeln 1789 kämpade för sanning, frihet och rätt. Under den derefter kommande envåldstiden måste naturligtvis de gamla ståndstvisterna iakttaga tystnad. Men knappt var friheten 1809 återvunnen, förr än ofrälseståndens 1772 afbrutna strid mot riddarhuset återupptogs. Adeln hade likväl den tiden för sig de friska och ärorika minnena af frihetsförsvaret 1789 och af rikets räddning 1809, hvarförutan den frivilligt medgaf en icke obetydlig inskränkning i sina privilegier samt utvecklade på riksdagarna mycken och fosterländsk verksamhet. Derföre och af fruktan för en möjlig reaktion ingicks åter ett stillestånd, i hvilket båda parterna nöjde sig med den status quo, de sista eftergifterna stadgat. Till bördsadelns upprätthållande bidrog sedermera ett tämligen starkt vindkast inom den allmänna opinionen; ett vindkast i alldeles motsatt rigtning mot förut. Uppskrämda af franska revolutionens öfverdrifter och ohyggligheter, började många att med fruktan och ovilja betrakta de nyss förut älskade lärorna om frihet och jemnlikhet och att numera söka samhällets räddning genom återupptagande af förut hatade eller föraktade institutioner, och bland dessa också den af fixerad bördsadel. Denna nya tidsanda, denna reaktionära ultraism gjorde sig gällande inom en stor del af den europeiska bildningen, och äfven vid en bland våra högskolor under åren 1810—1837. Följden var, att jemnte flere andra reaktionära grundsatser äfven den om bördsadelns oumbärlighet blef hyllad och försvarad af flere framstående snillen, och i deras spår af en stor mängd personer, som under samma tid vid besagda lärosäte erhöllo sin bildning. Men de förra frihetslärorna hade derunder aldrig kunnat fullkomligen nedtystas, och just genom häftigheten af de reaktionära ropen blefvo andra sidans män uppmanade till förnyad och ökad verksamhet, hvilken ock hade till följd, att dess åsigter slutligen gjorde sig gällande inom landets flesta samhällsklasser. 1 Vi minnas, huru vid 1 Se utförligare härom Fryxells Bidrag till svenska litteraturens historia, häftena 6—7.