101 Frietzcky och. Rudbeck m. fl., de förra den högra, de sednare den venstra centern, ofta rådde adeln till medlande eftergifter. Än märkvärdigare är dock, att, ehuru Mössorna gingo de adliga privilegierna nära på lifvet, högst märkvärdigt är dock — upprepa vi — att det oaktadt nära halfva riddarhuset gång på gång förenade sig med dessa Mössor, liksom öfvertygadt om billigheten i deras anspråk. Det ser i sanning ut, som adeln 1772, drifven af rättskänsla, många kanske ock af räddhåga, varit på väg att bevilja eftergifter, icke ända derhän som 1865, dock betydliga nog. Det tyckes åtminstone icke hafva varit omöjligt att då, liksom 1723, åstadkomma en för tillfället billig sammanjemnkning, ett stillestånd, under hvilket svenska folket fått hvila ut och mogna till ytterligare framsteg på samhällsförbättringarnas bana. Men på riddarhuset uppstodo då några konungens anhängare J. M. Sprengporten, Fredrik Horn, Per Lilliehorn m. fl. och afrådde med yttersta häftighet hvarje eftergift, och vunno flertalet för denna åsigt. En sådan rid-darhusets omedgörlighet å ena, samt ofrälseståndens obetänkta och hej dlösa framfart å andra sidan omöjliggjorde all försoning och möjliggjorde i stället 1772 års statshvälfning;1 ty en stor, ja största delen af riddarhusets medlemmar blef slutligen lockad eller skrämd att ställa sig på konungens och revolutionens sida. Frihetens missbruk medförde som vanligt frihetens förlust. Genom nämnde statshvälfning blef emellertid adelns sociala ställning räddad t. o. m. i viss mån förbättrad. Gustaf den tredje stadfäste nämligen ståndets fordna företrädesrätt till riksrådsäm-betet och gynnade i början dess medlemmar genom befordringar, utmärkelser och personliga företräden både i stats- och umgänges-lifvet. Är 1778 återinförde han ock på riddarhuset den för högre adel gynnande klassomröstningen. Men hans åtgerder åsyftade ingalunda att till nytt lif återuppväcka den gamla sjelfständiga aristokratien, utan fast mer att åt sitt hof, sin omgifning, sina ämbetsmän gifva mer glans och anseende, och tillika att i dessa privilegierade samhällsklasser skaffa konungamagten ett stöd mot de på en gång demokratiska och republikanska läror, som då för tiden mer och mer gjorde sig gällande. Sverges dåvarande bördsadel hade väl af sjelfbevarelsedrift böjt sig för och' understödt 1772 års revolution. Den ville dock ingalunda låta Gustaf den tredjes smekningar förmå sig att nedstiga 1 Se utförligare härom Fryxells berättelser, 42 delen.