106 Slutföljden af nu i korthet beskrifna vexlingar har emellertid blifvit, att liksom forntidens så hafva ock nutidens jarla-ätter politiskt sammansmält med karla-ätterna, och att Sverge år 1865 återkommit till en representation, hvilken enklare och rättvisare än sin närmaste föregångare, också har genom sina två kamrar ej ringa likhet med landets första formliga författning. Oaktadt denna likhet förefinnes dock en ganska vigtig åtskilnad. När 1300-talets frälsemän voro genom sin förmögenhet och sin rusttj enst i viss mån sjelfskrifna riksdagsmän, så äro numera den förmögnare klassens medlemmar endast berättigade att dertill välja och väljas. Likasom börden så gifver ej heller förmögenheten numera någon sjelfskrifvenhet. Efter att hafva med vexlande framgång kämpat om öfverväldet, hafva båda nödgats gifva vika for en ny grundsats, hemtad icke från några sådana yttre egenskaper, utan från de inre af personlig förmåga, personligt värde och förtroende. Förändringen är af stor vigt. Hvarje stat fordrar för sin trefnad en institution, som försäkrar samhället om den oberäkneligt stora fördelen, att dess kunnigaste, ädlaste och visaste medlemmar, den inre, den egentliga aristokratien, får tillfälle att på ledningen af statens angelägenheter utöfva vederbörligt inflytande. Men hur skall denna inre aristokrati utfinnas, hur i bestämda former framdragas och göras gällande ? Detta är frågan, är svårigheten. Flere isynnerhet Österns folk hafva sökt fästa den vid serskilda för sådant ändamål bildade ka-ster eller klasser; hvilka försök likväl befunnits mycket otillfredsställande. De europeiska staterna hafva till frågans lösande icke känt bättre medel än att antaga den inre aristokratien vara mer eller mindre fästad vid någon bland de yttre egenskaperna af förmögenhet eller börd; troligen af det skäl, att begge dessa egenskaper borde hvar på sitt sätt gifva tillfälle till bättre uppfostran, större kunskaper, vidsträcktare åsigter. Men med klarnande begrepp och redigare uppfattning hafva dock sednare tiders tänkare begynt antaga möjligheten af ett än mer ändamålsenligt sätt att utfinna den inre, den verkliga aristokratien; nämligen genom att som bevis på dess tillvaro antaga icke som hittills börd eller förmögenhet, utan egenskaperna af förvärfvadt och stadgadt medborgerligt förtroende. Det torde ej kunna nekas, att denna uppfattning är mera hög, ädel och sann än de förra, och att den följaktligen skall både göra sig gällande och medföra stora fördelar. Ju renare och sannare den inre aristokratien framträder, desto lättare och fullständigare skall den fullgöra sitt vigtiga uppdrag, och desto mindre skall den väcka hos demokratien det motstånd och