105 finska kriget 1741 och i allmänhet till flere bland Hattpartiets skadliga åtgerder. Att den, oaktadt fel både i grundsats och tillämpning, kunnat så länge bibehålla sig, kom af det redan anmärkta förhållandet, att ingen fri stat kan länge ega bestånd utan en aristokrati, som ledande går i spetsen för massorna; och att det land, som ej förmår skaffa sig någon bättre sådan, måste åtnöjas äfven med en felaktig. En annan orsak är att söka i den ädla anda, som lifvat och ledt en stor mängd af ifrågavarande stånds medlemmar. På alla banorna af samhällets framåtgående till yttre och inre frihet, till upplysning, till ordning, till välstånd hafva ur den i sig sjelf felaktiga institutionen dock framgått en stor skara män, som icke blott höljt sig sjelfva med ära, utan ock beredt ära och välstånd åt sitt folk, sitt fädernesland, t. o. m. åt sjelfva institutionen. De hafva derigenom visat, huru en ädel anda hos personerna kan till någon tid upprätthålla en felaktig lagstiftning samt förminska den origtiga grundsatsens menliga följder. Att dessa likväl icke kunde fullkomligen af böj as, har här ofvan blifvit ådagalagdt, och ådaga-lägges ytterligare genom den långa listan öfver de orättvisor, det öfvermod och förtryck, hvartill många medlemmar af besagde samhällsklass läto sig förledas, mången gång just af den orättvisa, som låg i grundsatsen. Dessa olyckliga följder hafva dock blifvit så ofta och utförligen beskrifna, att de här icke behöfva upprepas, icke ens för att rättfärdiga den nu skedda förändringen. Den tid borde väl och torde väl vara kommen, då något hvar kan öppet erkänna, det nämnde institution var felaktig och behöfde mot en bättre utbytas. Men detta medgifvet, torde man ock böra erkänna, att, då en så felaktig institution blifvit en gång införd och till så orimlig höjd uppdrifven, har det varit en serdeles lycka för fäderneslandet och en ej ringa heder för det gynnade ståndets medlemmar, att den icke medfört än skadligare följder; — likaså, att detta stånd har mången gång till försvar för hela svenska folkets upplysning och frihet användt den magt, statsförfattningen medgifvit; — likaså att många dess medlemmar, erkännande orättvisan i sina privilegier, hafva sjelfva mer eller mindre frivilligt dels sökt sådana afskaffa, dels verkligen och steg för steg dem afskaffat; t. ex. mindre eftergifter att förtiga, uppträdena 1680, 1771 och 1809; — och slutligen, att den till grunden gående förändringen 1865 kunnat utan svårare strid genomföras. Dessa rätts- och fosterlands-kärlekens segrar öfver ensidighet och ståndsegennytta, månne de ej i glans uppnå t. o. m. öfverträffa de på stridens fält utkämpade? Sannerligen! Det är i båda hänseenden, som svenska riddarhuset bär den ärofulla inskriften: Claris maj orum exemplis.