114 vara, som man tror, far åt detta vackra barn. Någon gång tycker forskaren sig ock märka, att skalden anser sig hos en föregångare hafva gjort ett fynd, som kunde ypperligt lämpa sig till smycke på hans egen bild, och han sätter det på sin plats, men så fint, så väl, att det sammansmälter med hvad han sjelf skapat till ett, som det synes, ursprungligt helt. Den mindre kunnige läsaren eller åhöraren mottager det ock såsom sådant och hans beundran för skaldens rika och fyndiga inbillningskraft får ett ökadt rotfäste och en stegrad lifskraft. Man får likväl ej tro, att likhet i uttryck, tankar och bilder hos skalder i skilda tidehvarf och hos olika folk alltid utmärka lån af den till tiden senare, ty fantasien kan någon gång hos skilda personligheter, som föga eller alldeles icke känna till hvarandra, gifva samma bilder, liksom olika personer, af hvarandra ovetande, kunna tänka samma tankar och för dem begagna nära nog likartade uttryck. Äfven vi ega härför påtagliga bevis. Också är det bekant, att samma stora vetenskapliga upptäckter samtidigt blifvit gjorda af personer hos olika folk, hvilka sedan med hvarandra tvistat om äran af upptäckten. Man får alltså ej vara alltför hastig i sitt omdöme om en skalds förmodade lån, utan låta domslutet föregås af en pröf-ning, som omfattar flerfaldiga omständigheter. Skaldens egen natur-frändskap med en föregångare och riktningen, omfattningen af hans studier äro härvid af största vigt. Folk finnas ock, som inom skaldekonsten kunna företrädesvis eller i allmänhet anses såsom efterbildare. De hafva icke varit utmärkta genom någon rik och egendomligt skapande fantasi. Så är förhållandet med romarne, ett handlingens folk, som i dikten efterbildat grekerne. Likväl hafva äfven de blifvit oöfverträffliga mönster för till och med de störste skalder i en följande tid, ja för snart sagdt hela det diktande Europa under ett helt tidehvarf. Der-emot har väl intet folk i Europa varit ett så rikt begåfvadt, sjelf-skapande skönhetsfolk som grekerne. I snart sagdt alla riktningar inom det skönas område bryta de väg på en obanad mark och mönsterbilderna för sina skapelser taga de endast ur sig sjelfva. Ingenstädes finner man ock skönheten så naturligt utveckla sig som hos dem. De utgöra äfven ursprungsfolket för den europeiska bildningen, och så stort anseende ha de förvärfvat sig inom det skönas verld, att den tid säkerligen ej skall komma, då man anser öfverflödigt att till dem återgå, för att uppnå åtminstone den formella fulländningens konst. Den sistnämda har man ock, som vi sett, velat inhemta hos deras lärjungar, romarne, hvarvid lärjungen blifvit mer än mästaren och formen mer än väsendet.